25 augusti 2009
Om det är mitt fel.
Man har ansvar för sitt eget liv, men i vilken utsträckning har man ansvar för någon annans? Jag vet verkligen inte. Filmaren Tom Aland talat engagerat i P1:s tankar för dagen om flickor psykiska ohälsa som sägs ha ökat så och han frågar oss om vi alls "ser" dom. Gör dig beredd, jag vill bli älskad och sedd, sjunger Lundells vackra kvinnliga huvudperson i sången med samma namn, men det är ett avståndstagande. Alla vi som åtagit oss att vara föräldrar och älskande har gått med på att ha oss ett visst mått av ansvar mot våra nära, men lägg inte hela ansvaret för hennes situation i mitt knä. Varför ska jag vandra med en ständig skuld? Man kan bara göra så mycket och det finns en värld där ute som kunde skippa hobbyodling och köksrenoveringar för en stund och kanske ägna sig åt någon medmänniska. För min dotters del handlar det dock allra mest om att hon i tidiga år lärdes att det var synd om henne, att hon var drabbad, ett offer. Och då tror man att ens egna handlingar saknar betydelse. Sen kommer Tom Aland och nickar och säger att det visst är ditt fel, Anders. Vem blir botad av det?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Hejsan!
Men tänk om du får en dotter som skär sig,vad gör du då?
Ungdomar idag mår dåligt av att vi föräldrar inte bryr oss om dom.
Vi kan inte ge dom pengar för att hålla tyst längre....Vi har en genration som är utan föräldrar och vem uppmanar mej att vara hemma så länge som möjligt när man har barn?
Eftersom jag haft en dotter som skurit sig, så får jag anta att du tycker att jag är en dålig förlder. Det är noterat. Jag borde kanske varit hemma mer.
(Du behöver inte godkänna denna kommentaren men jag vill gärna få skriva det till dig ändå, hoppas det är ok=
När man är sjuk har man ett desperat behov av lägga över skulden på någon. Helst någon som finns nära till hands (mamma, pappa, pojkvän, psykiatrin) och om det inte fungerar skyller man på onda makter, sammanträffanden och slump, svaga gener eller Gud.
Skuld är tungt nog att bära när man är frisk och nästan omöjligt när man är sjuk. Men du kan inte bära någon annans skuld och jag tror att du är inne på rätt spår. Man har själv ett ansvar att skapa sig det liv man vill ha och om man inte lyckas på egen hand måste man be om hjälp.
Mina föräldrar var hemma mycket när jag var barn. De har alltid funnits där för mig, tagit hand om mig på alla sätt och vis man kan tänka sig. Jag blev sjuk trots deras insatser, inte tack vare dem. Nu är jag frisk, har ett liv och arbetar. Det är inte deras skuld att jag blev sjuk. Det är inte heller deras förtjänst att jag blev frisk.
Det är svårt att stå brevid och stå på. Jag kan inte ens börja föreställa mig. Men snälla du, låt inte någon främmande kommentator lägga sten på börda. Skulden är inte din och inte ansvaret heller.
vad jag tror att många här inte inser är att ibland hjälper varken egen ansträngning, medicin, terapi och vad man nu kan ta till för metod. både jag och andra jag känner kämpar som djur för att ta sig ur en sjukdom som, och tro mig på den här punkten, som ingen av oss, ingen utom osäkra fjortonåringar vill leva i.
många får en depression, får antidepp eller kbt och blir bra och kan leva ett normalt liv.
andra är sjuka i tonåren och växer ur det.
men det finns också vi som stångar oss blodiga för att få en stunds lugn och ro men sällan finner den.
mediciner är inte roligt att ta, år efter år av terapi som inte hjälper är inte heller roligt, jag har verkligen INTE roligt när jag hör röster eller har så mycket ångest att kroppen stänger av och jag faller ihop.
det är inte ett sådant liv jag vill leva. jag vill också ha ett arbete, jag vill ha bra betyg, jag vill också vara normalviktig, medicinfri och framför allt fri från mina personliga demoner.
ang. skuld. känn ingen skuld pappa. ingen del av min sjukdom är ditt fel eller ditt ansvar. du är en underbar pappa. har alltid varit. du har alltid gjort ditt yttersta för att jag + mina syskon ska må så bra som möjligt.
men den hårda sanningen är att ibland hjälper inte ens det. om det var så skulle det inte finnas gruppboende för kroniker, det skulle inte finnas folk som vid trettio års ålder (efter trettio års kamp) tar livet av sig.
sylvia plath ville inte ligga där med huvudet i gasugnen, hon ville bara få frid.
sara skriver: "Man har själv ett ansvar att skapa sig det liv man vill ha och om man inte lyckas på egen hand måste man be om hjälp."
självklart, om det bara varit så enkelt. för om man ber om hjälp men den inte hjälper i längden? om alla sätt man testat inte fungerar?
det är inte svartvitt, man är inte ett offer bara för att man mår dåligt och inte lyckas bli bättre. jag mådde inte dåligt för att det var "synd om mig" det är absolut inte mer synd om mig än om någon annan. jag mådde dåligt av anledningar som jag kommer reda ut i terapin, om jag har tur. en riktig anledning får jag kanske inte, kan bara en kombination av känslighet, händelser, gener, miljö osv.
men tillsist: pappa, du är ingen dålig förälder. sluta lägga skuld på dig själv. det blir jag inte friskare av. en skuldfri, glad pappa gör mig gladare.
men snälla du, se utanför dina egna övertygelser för en stund. jag har något att berätta och det var det du just läste men jag behöver att du lyssnar.
Skicka en kommentar