Påskmust och självömkan.

Minstebror hjälper till med maten.
klyftpotatis, oxfilé och en god sås med svamp OCH curry (jaja).
Det enda som fattas är en kockmössa.
Kvällen börjar bra.
Men sen gör storebror mellanbror så ledsen att det skär i hjärtat på en blödig far, som måste köra in honom på rummet.
Och för en stund blir det ett virrvarr med höga ljud och gråt.
Men sen sätter vi på en Tarzanfilm och allt blir lugnt igen.
Serverar godis och påskmust.
Läser gamla bloggposter från förra året vid denna tiden.
Ser hur jag nödtorftigt målade upp en bild av mig som glad, pigg och frisk.
Ex-depp, skrev jag, men mitt inre skrek: lämna mig inte ensam, se mig, älska mig!
Var så förbannat rädd att förlora henne om jag verkade sjuk eller nedstämd.
Sen förlorade jag i alla fall.
Aldrig mer ska jag förställa mig för att bli omtyckt.
Som jag är eller inte alls.
Det verkar bli inte alls.

PS. Till er som kommer med käcka ord om "självömkan" och "Ta dig samman" vill jag bara säga: lugn, jag vet vad jag vill. Men det finns inget, inget, inget som tyder på att jag är på väg att nå dem. DS