Efter en dag med krismöten, tomatsoppa och strålande sol, irritationer och ett hjärta och en hjärna som redan är på väg mot ett annat resmål springer jag ett tung, tuff asfaltrunda genom nedsolkade femtiotalskvarter och industriområden med svartklubbar och skumma verksamheter. Fötterna smäller hårt i asfalten och det är skönt, skönt.
Hemma igen slår jag mig ner vid datorn och sätter på den vackraste låten om kärlek och lättsamma möten som jag vet. "Browneyed girl" med Van the man. Han låter yngre än han lät senast.
Soligare, känsligare.
Det är dags att träffa en brunögd kvinna igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar