När duellen är över.

Sitter i Österportskolans aula och lyssnar på blockflöjtspel.
Pojken med dom bruna ögonen och den olivfärgade hyn spelar vackrast av alla, för det är min unge. Underbara musikskolan som skapat Ace of base, Abba och Roxette fostrar ännu en generation occh min unge är med.
Han får en blomma, för det ska man få när man varit så duktig.
Sen springer jag.
Längs kanalen, genom gamla kyrkogården, förbi biblioteket, genom parken och längs havet. Solen är på väg ner, röd och grann och Köpenhamns skyline syns klart på andra sidan.
Det är vackert, det är mitt Malmö, staden vid havet, tillsammans med Värnhem, Möllan och parkerna. Ett av mina hemma.
Vindkraftverken snurrar och vinden smeker mina kinder och stresshormonerna dryper av mig som svettdroppar.
Hela eftermiddagen har jag suttit i möte med tekniska nämnden, grabbarnas nämnd, men det är jag som är andre vice ordförande.
Det är nog bra att en körkortslös ohändig skugga av en man sitter med där.
Ingen kan påstå att jag handlar i något särintresses namn.
Men att vrida Malmö i grön riktning är ett mödosamt jobb och jag måste ha respekt för andras åsikter. Trivs i TN, passar där.
När jag springer över Klaffbron känner jag mig spyfärdig och eländig, men ingen ska få rubba min hälsa.
Hur mycket hon än försöker, så ska jag klara mig och leva väl.
Sista biten hem är ett Runners high och jag sjunger gamla Uffe-låtar, "När duellen är över", "Chans", "Hon gör mig galen" och Donovans "Colours" och till sist ser jag mitt stora gula hus torna upp. Sonen kastar ner nycklar och jag låser upp och går in.