Via dolorosa

En rodnad sprider sig över min kind.
Så illa är det ju inte
Så svart är inte livet.

När någon som vill lära känna mig hänvisas till bloggen, kan nog vederbörande tycka sig se en person bortom allt hopp och all räddning.
Men så är det inte, så har det inte varit.
Livet är inte en ständig Via dolorosa med eviga smärtor.
Svärtan finns med mig, men också glädje och kärlek.

Jag ser maskrosen som orkar ta sig genom asfalten och känner brisen smeka mitt hår nere vid Sundspromenaden. En hoppfull dotter och tre pigga söner visar vägen framåt.
En tvillingsjäl som jag vet finns där är något otroligt men sant.