28 februari 2010

Ute på hal is.

Vi kom ut på sjön idag. Långfärdsskridskopremiär och det var ngefär som att åka vanliga skrillor, inte alls svårt. Och Sara halkade efter och ramlade och jag drog upp henne. Isen var full av sprickor, så det var en match att ta sig fram hel. Sjön heter Runn (inte rönn, som jag skrev först) och ligger stadigt i Sveriges kulturella hjärta. Här föddes Carl Larsson och midsommarstången och här bröts den koppar som gjorde att Sverige kunde kriga över hela jävla Europa på 1600-talet. Men det är Sara som fört mig hit, till sjöns tystnad och all snö. Jag skulle kunna vara var som helst med Sara och jag kan trivas här, trots att det är långt till havet och vindarna. Sara och jag pratar och pratar och vi kommer varandra så nära man kan komma. Ingen äger eller dominerar utan vi blottar oss helt och fullt, både fysiskt och psykiskt. För första gången är jag inte vaksam. Man har inte obegränsat med tid och det är förfärligt att vänta på att våga, trist att inte ta chanser som delas ut till en. Sara och jag ger oss ut på hal is. Det brister inte. Det bär

26 februari 2010

Ilmars halvbra pudel.

Cyklar genom Rosengård i nattmörkret.
Vädret är som klippt ur en kemilektion; alla vattnets tre former uppträder samtidigt i form av snö, regn och dimma. Man skymtar en vår nånstans långt där borta.
I det hårt segregerade Malmö går knivskarpa gränser mellan rik och fattig, svensk och invandrare. Nu är ju alla områden här invandrartäta i jämförelse med nästan alla andra svenska kommuner, men vi har också områden där nära nog ingen har föräldrar födda i Sverige. I Malmö är antisemitismen starkare än på andra håll och man behöver inte vara professor i statsvetenskap för att fatta vad det beror på. Bland folk med rötterna i mellanöstern är pogromer och förintelsen obekant, men däremot ställs judar som grupp till ibland ansvar för Israels regerings politik; sådan som man uppfattar den. Jag har hört det själv; tom barn kan prata om Jahoods brott. Absurda krav på handels- och idrottsbojkotter mot mellanösterns enda demokrati har tom fått stöd av ledande politiker. Sånt är stämningsläget i stan. Det blev inte bättre av att stans starke man sagt mindre genomtänkta saker som kunde tolkas som att Malmö tycker att judarna i stan ska ta ställning mot Israel och att vi i Malmö inte skulle gilla sionismen, den politiska idén om judars rätt till ett hemland. Vad Ilmar egentligen tycker vet vi inte helt, men han förefaller ha en förmåga att bli misstolkad som han kanske ska jobba lite med. Någon antisemit är han verkligen inte och även om den pudel han levererar är halvdan och märklig, så är det bra att den äntligen kom. Ilmar konstaterar att det är tråkigt att judar väljer att flytta från Malmö och tror på samtal. Vi får tro på honom när han säger att han inget visste om judeförföljelserna i stan, trots att det stått klart för så många av oss andra så länge.

25 februari 2010

Höja eller sänka Ribban?

Moderaterna är kreativa och vill utveckla vår långa ribersborgsstrand till något som liknar nåt ställe nån annanstans. Krogar (alltid denna jävla alkohol) och butiker vill man se. Och fler småbåtar. Det låter najs. Men vi har refan ett sånt område i stan: västra hamnen. Med utbyggnaden av djuphavsbadet blir det ännu tuffare och coolare. Jag tror det är begåvat att låta Ribban vara sanddyner, gräsmattor och bryggor. Det behövs nånstans där man kan springa i fred och ro på vårkanten, där man kan släppa sin hund ödsliga vinterdagar, där ungarna på sommaren kan leka fritt från kommers och krav. Mitt i stan. En uppryckning vad gäller matställen är inte fel och visst kan jag tänka mig en pir. Men något västra hamnen två vill jag inte ha.

24 februari 2010

Säkerhetstänk.

På biblioteket jobbar Mats som satt i styrelsen för de gröna i Malmö med mig hela förra året och det betyder att jag kan få ett lånekort utan att visa legitimation. Mats går i god för mig. Det är konstigt och osannolikt att någon skulle trava in med de böcker jag lånat och be att få betala mina böter, men kanske händer sånt. Det är hur som helst en regel att den som inte har någon identifikation tillgänglig inte heller äger rätt att erhålla lånekort. Att leva utan id-kort är svårt. Man förväntas kunna identifiera sig hela tiden och överallt, trots att Sverige faktiskt inte har id-plikt. Till och med på tåget får jag ha passet berett för att det inte ska misstänkas att jag köpt min biljett svart någonstans. Som om folk skulle betala extra för att åka med SJ i dessa tider. Till och med hos doktorn ska du identifiera dig, för att du inte ska råka få kåvepenin i onödan eller så. PÅ VA-syds kontor i hamnen är det svårare att ta sig in än på federal reserve. Man ska säga till i receptionen, få en namnbricka och sen först ta en hiss en bit och sedan ledsagas till den ultimata hissen, innan man når destinationen. Det är lite komiskt. Flygplatser ska vi inte tala om. När Sara och jag flög till NY fick vi visa pass typ tiotusen gånger. Och ändå hade en kalsongbombare dagen innan tagit sig in i en flygkabin i Amserdam elelr var det nu var nånstans.
Allt detta säkerhetstänk är såklart för din egen skull, som det heter, men jag tror att de ständiga kraven på ökad säkerhet snarast gör oss otrygga.
När systemen ska fixa allt, så slipper jag själv att ta det försiktigt, slipper att våga lita på och litas på. Antagligen är det annat än bristande säkerhetsrutiner som skapar terrorister, tjuvåkare och boktjuvar, tänker jag när Mats ger mig mitt nya lånekort. Ni kan ju själva fråga er vad.

Farsan.

Det är sportlovsvecka och barnen och jag har haft semester ihop några dagar. Vi har sett filmen "farsan" på bion inne på entré och vi satt där på rad: mellanbror, jag och minstebror och vi grät och skrattade på rätt ställen som vi gör. Vi går på känslor och blodsockret far upp och när. Mellanbror köpte champis på burk och det var som madeleinekakan i Prousts bok, minnen från barndomens biobesök steg fram i mörkret. Jag tror min farsa var på bio med mig en enda gång. Vi såg Älskade spion och sen gick jag på mitt livs första pizzeriabesök med honom. Eller så var det flera gånger eller olika tillfällen. Minnet sviker och det är inte heller så jävla noga. Minnet av min farsa är väldigt mycket jul och bilåkning annars. Julen; då fick han vara hemma och dricka glögg och äta skinkmackor redan på kvällen den 23. Bilåkning, dessa eviga turer i landet och alla städer jag följde med honom till: Gävle, Sandviken, Norrköping, Linköping och mitt alldeles första besök i Falun. Vi satt uppe på Lugnet och åt VM-burgare och vi åkte ner i gruvan. Senare fick jag knalla runt i flera timmar i Borlänges centrum och äta godis när han var på kundbesök. Min farsa var så mycket vuxnare än jag och ändå blev vi föräldrar vid precis samma ålder. Farsan i filmen vill vara en stark man och hitta kärleken och det är en fin och varm historia med många bottnar. Allt löser sig på sitt sätt till sist, det är ju en komedi och såna har lyckliga slut. Själv känner man väl sig ofta otillräcklig, fast man är bra nog i ungarnas ögon. Kanske rycks man bort fort som min farsa, kanske blir man gammal och trött och får tyna bort i frid. Frågan är om jag är tillräckligt bra på att ta hand om den tid vi har ihop. Det är underbart med så många dagar med dom på rad och jag lyckas befria mig från aktivitetshetsen och bara vara. Jorden kan jag inte göra om, utan bara en människa väl, som Dagerman skriver. Jag vill alltid vara närvarande för dom jag älskar. Det är allt jag behöver lyckas med i livet.

23 februari 2010

Kaffe är säkert bara nyttigt.

Jag diskar hennes och min mugg och ställer dom i torkstället. Jag är kass på hushållsarbete. Jag är bättre på att drömma mig iväg och börja tre meningar i följd med "jag". Våra muggar heter höstlöv och jag köpte dom inne på COOP nere vid torget och det fanns handdukar i samma mönster. Vi ska ha dom när vi är här tillsammans. Muggen hon gav mig har blommor och peacemärken och är gigantisk och det är som om hon vore här när Zoegas svindyra PK-kaffe lämnar muggen och rinner in i munnen. Och vore hon här skulle vi antingen ligga i sängen halva dagen eller åka över till Köpenhamn en sväng. Vi gör så mycket, vi gör det andra snackar om. Vi har lärt oss att ta vara på tiden vi har ihop. Fånga dagen, som klichén säger. Vetenskapen vet inte om kaffe är bra eller dåligt och med det kan väl dikussionen som jag ibland tvingas föra med alkoholkonsumenter ("ja, men du dricker ju KAFFE...det är OCKSÅ beroendeframkallande) vara avslutad. Ingen varken slår eller kör ihjäl någon på kaffe, det är i alla fall vetenskapligt helt sant. Denna februaritisdag som inte vet om den vill vara vintrig eller vårlik försöker jag jobba bort knasiga bilder i min skalle. Fyllda vinglas, snygg dukning, en läckert grillat köttstycke med potatisgratäng och grönsallad, en bostad som skulle dammsugas och lakan som skulle bytas inför ett fint besök. Jag vill att det där ska lämna mig nu, jag är så innerligt trött på det. Och jag vet att det kommer att blekna bort och att bara glada saker stannar. Jag slänger gamla mail och tar bort msn-kontakter som tillhör det förflutna och som jag inte mår bra av att fördjupa mig i. Jag har lyckats förlika mig med annat, så jag vet att det kommer att bli så nu med. Det tjänar inget att älta, det enda som är värt nåt är nu och framtiden. Sara och jag. Alla ungarna. Dom viktiga och det viktiga. Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, förändra det jag kan och mod att se skillnaden. Vi ska leva nu och så huxflux har tiden gått och vi får inreda vårt hem tillsammans och göra korv stroganoff en helt vanlig tisdag när det inte är så mycket vår, utan mer vinter.
Jag häller lite mer kaffe i min mugg. Det är säkert bara nyttigt.

22 februari 2010

Är det så ni tänkt, riksdagsgruppen?

Förskolebarnen har inte alltid full koll på vilka som bor därhemma. Ibland talas det om morföräldrar och kusiner och sådär. Ofta är det nån inneboende eller två, ingen vet om det är så kallat illegala människor eller ebos; vår snåldumma migationspolitiks termer är något som rosengårdsungarna än så länge är lyckligt ovetande om. När det går några år och det är skoldags gör trångboddheten att det inte finns plats för läxläsning. Para sen detta med att föräldrarna ofta varken fattar vad skolor ska vara bra för eller kan hjälpa ungarna, så blir det en ohållbar situation, som om inte mögel, moralpoliser, black cobras och slitna lägenheter är illa nog. Detta med egentid och eget rum är en lyx dom inte hört om. Men det engagerar andra. Samma medelklass som av principiella skäl värnar om ebo och därmed en förödande trångboddhet ojar sig nu över att dom efter att ha skaffat ett eller två välplanerade ungar, några år efter examen och jordenruntresan, inte har tid för sig själva. Det provocerar så in i märgen när välmående välsituerade människor gnäller. Man måste inte vara kåt, glad och tacksam hela tiden, men man får sätta saker i relation till vartannat och nöja sig med att livet är ofullkomligt. Och det ironiska i att samma välmående medelklass som talar om behovet av egentid mellan köksrenoveringarna försvarar ett system som gynnar trångboddhet i Sveriges slitnaste och fattigaste områden kan man inte raljera nog om. Och när mitt parti nu dessutom svänger och börjar försvara pigavdragen, så sliter det och drar i betongbarnet. Kanske ska tjejerna från Herrgården städa åt er så ni får mer egentid?
Är det så ni har tänkt, riksdagsgruppen?

21 februari 2010

Copycat.

Ibland är det bara att kopiera. Som nu.

Stereotyper suger.

Trots att klockan nog var två när jag somnade, så är jag uppe redan vid sju. Tvätt ska tvättas och jag går väl ut en sväng i köket och plockar lite. Man ska sova, det vet jag, men jag ligger hellre och pratar med Sara i telefon långt in på nattkröken. Det kostar lite extra kaffe så här på morgonen. För inte så länge sen var jag på fotboll med min vän Anders Åkesson. Vi stod där och huttrade och kommenterade det usla spelet, samtidigt som vi pratade om partiangelägenheter. Det ska kanske tilläggas att Anders är sjuksyrra, när han inte är tjänstledig för politiska uppdrag och jag jobbar på förskola som alltid. Tanken slår oss inte ens att våra yrken och livsval skulle vara inkompatibla med idrottsintresse. Men andra vill dra skarpare gränser och förstärka motsättningar. Idrotten fostrar män till känslohadikappade grottmän, vill man mena och den stora skadan kommer man aldrig över. Men, vet ni, alla möjliga kombinationer kan tänkas. Det fina med feminism, ja, redan med jämställdhet, är att roller uppluckras och du kan vara lite som du vill. En fotbollskille kan vara gayikon och en fotbollstjej kan vika ut sig i Slitz (det senare förvisso en smula patetiskt). Självklart är det mänskligt att generalisera utifrån egna dåliga erfarenheter, men det är klokt att inte fastna i det, det är klokt att se att ens egen plats på jorden inte är hela världen. Själv är/var jag usel på bollsporter, det bevisades senast igår när jag och sönerna spelade nere på gården. Usel, precis som dom flesta. Skridskoåkaren Tomas Gustafsson var däremot en vinnarskalle och hårt manligt inriktad. På en presskonferens satt han och läste dikter, minns jag; Karin Boye, den gamla flatan. Världen är komplicerad.
Folk håller sig inte till sina stereotyper.

20 februari 2010

Senaste nytt: sex kan leda till barn.

du ville inte bli pappa?
Kanske skolkade du från den lektionen i skolan, där man fick veta att alla samlag mellan fertila personer kan leda till befruktning, eller så lät du det lilla huvudet bestämma över det stora? Ingen vet säkert och det spelar inte så rasande stor roll. Det enda man kan säga man och man emellan är: vill du till varje pris undvika att bli förälder, så ska du inte ha penetrerande sex. Mina egna barn har inte varit planerade så det stör direkt och visst har även jag haft sex utan att bry mig om huruvida det spridits smittor eller skyddats mot oönskade graviditeter. Inte mitt livs stoltaste ögonblick, men så har det varit. Ett bra sätt att ha lite kontroll på sånt där är (som vanligt) att undvika alkohol. Och även om jag är en vän av planerat föräldraskap, så vågar jag påstå att det kan bli riktigt bra ändå, utan alla måsten och månader av planer. Det är inte heller nödvändigt att föräldrar älskar varandra, men det är nödvändigt att man älskar och tar hand om sina ungar, oavsett hur dom kommit till. Kanske kan en avvecklad kärnfamiljsnorm/myt coola ner förväntningarna en smula och leda till att alla barn välkomnas som dom är, även om föräldrarna varit slarviga och impulsiva den där gången nio månader tidigare?

19 februari 2010

Grabbarna får hitta andra leksaker.

På aftonbladet jobbar en snubbe som heter Wolfgang Hansson. Coolt namn och dessutom med insikt om att bensin och diesel inte kan ersättas med biobränslen, för då svälter befolkningen i de fattiga länderna, eftersom deras självförsörjning av livsmedel då upphör. Jo, Wolfgang, vi har vetat det ett tag. Och i detta fallet så står vi gröna och oljeindustrin på samma sida, för både vi och arabprinsarna fattar att bilbränslena inte kan ersättas. Ska vi ha lika många bilar i framtiden, så kräver det att de även fortsättningsvis körs fossilt, ända in i kaklet. Massbilism är lika med klimathot, det är bara så. Vi gröna föreslår därför att biltrafiken minskas rejält och vi vill såklart börja här i städerna där biltrafiken skadar allra mest. Så oljeindustrins tuffa lobbying (för Wolfgang och AB har INTE kommit på detta själva) mot etanol gör nytta för ett mer hållbart samhälle. Biltrafiken måste minska rejält och där den är en nödvändighet ska den drivas med inhemska bränslen. Grabbarna får hitta andra leksaker.

18 februari 2010

Ekologiska föräldrar och att politiker är som folk mest.

Fick överge pasta och en fantastisk ost- och grönsakssås för att cykla genom det snöblandade till ungarnas skola. Där väntade minstebrors härliga lärare och en annan grupp föräldrar som skulle prata om likabehandlingsprogram och vad som ska hända i skolan framöver. Läraren Marianne berättade att dom har miljötema, men att dom idag hastigt och lustigt fick gå igenom det där med adoptivföräldrar och annat som kan vara bra att veta i en skola som präglas av blandning och mångfald. Till sist hade något av barnen börjat prata om ekologiska föräldrar. Så kan man rationalisera. Det dröjer inte länge förrän samtalet i den lilla föräldragruppen kommer in på politiker. Man borde vända sig till dom, säger en pappa, varpå jag svarar att: här är jag, vad vill du veta. Mannen blir lite tyst, för antagligen är väl politiker i hans föreställningsvärld något helt annat än jag, klädd i jeans och huvtröja. Och det blir såklart svårt när man inte kan demonisera, utan faktiskt har någon med kött och blod mittemot sig. Naturligtvis enas vi om att det är vansinne att spara på barnens utbildning och jag berättar att vi i majoriteten i Malmö faktiskt prioriterar barn och unga, trots att tiderna är dåliga.
Så äter vi frukt och ler och pratar om stort och smått. Ekologiska föräldrar och politiker som är som vanligt folk.

Helst inte ljuga, trots allt.

Vi pratar om lögner och jag säger att föräldrar och ex får man såklart ljuga för, men ju mer vi pratar om saken, desto mer fattar jag att man inte bara får, utan måste ljuga för alla möjliga människor vid olika tillfällen. Men det är en tunn linje, som man säger på engelska. Om man bejakar lögnen alltför mycket, så behöver man inte inte stå för något alls till slut och vad värre är - man ljuger för sig själv om sina handlingar och motiv. Alla har vi väl, när vi varit i en konflikt, sökt stöd hos vänner genom att lägga fram en modifierad version av sanningen, som vi sedan använt som argument. Jag har pratat med folk och dom tycker som jag. Tyvärr är sanningen sällan så relativ som vi skulle vilja. Antingen befann jag mig på en viss plats vid ett visst tillfälle eller så gjorde jag inte det. Det ska vi helst inte ljuga om (möjligen förtiga). Och jag tror att om vi redan från början känner att vi måste tala sanning, så drar vi oss nog för att göra dumheter som vi sen ångrar och får dåligt samvete över. alla vinner. Däremot är det helt okej att ge någon en oförtjänt komplimang. Väldigt okej, till och med.

17 februari 2010

Ge Rosengårds barn hopp!

Vi samlades i en pingstkyrka, långt från den stadsdel vi arbetar i. Nu skulle vi peppas och få nya verktyg att arbeta med. Och vi fick höra. Om bara pedagogerna på Rosengård vore bättre på att arbeta språkutvecklande, så skulle alla barn "nå målen", som det heter på läroplanssvenska. Rosengårds problem är stadsdelens inkompetenta pedagoger som inte lyckas lära ungarna att tala svenska
Förskolans arbete måste hårdare riktas mot att utveckla såväl modersmål som svenska. Förskolans arbete är helt avgörande för måluppfyllelsen i nionde klass, hör vi.

Jag tycker det är ett plågsamt naivt sätt att se sakerna. För ingen språklig stimulans i världen kommer att ge barnen en trygg uppväxtmiljö, inga rim och ramsor i boken kommer att ge ungarna varma kläder och skor som klarar vintern. Hur mycket vi än sjunger bäbä vita lamm på tre språk, så hindrar det inte den sociala kontrollen, gängkriminaliteten och detta att tjejer ska bära familjens heder, samtidigt som killar kan hänga ute dygnet runt.

Rosengårds barn måste känna ett hopp om en bättre framtid. Man måste med egna ögon få se att en annan framtid än arbetslöshet och bidragsberoende är möjligt. Man måste få en insikt i att egna ansträngningar faktiskt kan löna sig. Att man får välja partner och liv, oavsett vad föräldrar och släkten tycker.
Och att allt detta gäller tjejer och killar på samma vis.

Det budskapet borde man gett oss pedagoger, när man för en gångs skull hade oss samlade. För att uttrycka sig på vänstervis: Rosengårds kamp är klasskamp.

15 februari 2010

Mod ett och två.

1: Jag satte nyckeln i låset och vred om och tog sen ett par steg in i hallen. Det doftade av rengöringsmedel och allt var skrubbat vitt och tomt på tidigare hyresgästers minnen. Dom tre rummen väntade på möbler och barnen, dom två garderoberna på kläder och köket önskade sig kaffedoft och fyllda skafferier.
Vi släpade och bar och första natten efter att alla grejer släpats in, så låg min äldste son och jag på madrasser och lyssnade på techno från våningen ovanför och jag kände mig lycklig och nöjd. Mitt livs modigaste beslut var att ta makten över mig själv och ta steget ut i det blå. Det kan kanske tyckas ledsamt att jag betraktar min separation som mod och lycka, men ni ska inte se det så. Den där dagen några månader tidigare då jag hade rest mig från stolen vid datorn, vänt mig om och sagt att nu går jag var jag livrädd och alldeles ensam. Livrädd, ensam, men helt säker på att jag gjorde rätt. För jag var så rädd för allting. rädd att mista dom jag älskar, rädd för att misslykas och rädd för den sociala skammen av att separera igen. Men jag fattade mod och stängde mina öron och mitt huvud för pikar och tjat om att det inte skulle funka, att det inte var möjligt. Jag gick min väg och jag är tacksam över att jag faktiskt vågade.

2: Nu levde jag såklart inte ensam hela tiden i min fina lägenhet på fjärde våningen. Barnen kom och gick och även andra personer passerade revy. Men mitt fasta sällskap och min stora förälskelse kom i buteljer och BiB-ar. Vinet fanns att röja undan sanningen och verkligheten med och gav mig an skön dimma att sväva i. Morgnarna var som dom var med andnöd och sprängfylld skalle, men botemedlet fanns alltid där. Alla beslut blev lätta som fjädrar, alla kvinnor föll för mig och alla älskade mig i min berusning. Åtminstone ville jag se det så. Alkohol är lögnens glidmedel och det snurrade på i god fart ända tills allt tog tog slut en försommarnatt i Pildammsparken, en natt då jag vaknade på en parkbänk till fågelsång och trafiksus utan att veta vem jag var och hur jag hamnat just där. Det blev ett långt, sorgligt och dramatisk dygn, en skilsmässa från den röda drycken, från lögn och förnekelse, från falska drömmar och till den vapenlösa sanningen. Det kan blända lite, ljuset, men det är där. Det svindlar av självgodhet när jag tänker på att jag vågade släppa greppet om vinglaset och tvätta mina blåfärgade läppar.
Tänk att jag vågade.

14 februari 2010

Här och nu och inte där och då

Ett A4-papper ligger dubbelvikt här på soffans svarta karm och jag tar upp det, viker ut det och läser det gång på gång. Det som står där är till mig och bara till mig och ingen annan får se eller veta. Riktiga skrivna ord på ett papper för att understryka allvaret i budskapet. Jag tar upp pappret, viker ut det och läser. Gång på gång för att vaccinera mig mot dom svarta tankar som kommer av andra förflugna bilder och ältande misstänksamhet. Jag har deletat en bild från min skärm, men det är så förbannat svårt att deleta bilder från hjärnan. Så svårt att acceptera att man inte kan förstå allt, utan att somligt bara måste accepteras som det är utan vidare kommentarer. Så svårt och så orättvist att man måste lära sig att leva med både gott och ont. Jag trodde jag var över allt det där, jag trodde att jag äntligen var fri, men det är naivt att tro så. Man ska leva ett liv, inte vinna ett krig. Hoppas det går in i skallen denna gången. Ett A4-papper, två gånger vikt och med noggrant formulerade ord som doftar av sommar och trygghet. Jag har allt det där jag vill ha och min eld brinner som alltid. Sara och jag gick ut i malmöslasket och på den förkrympta moderna-filialen mötte vi en gammal vän som under några månader visste allt om mig och andra i det sammanhang vi vistades i då. Min gamla vän har en dotter som heter Liv och det är just det vi måste vara i, här och nu och inte där och då.
Här och nu har jag den finaste kärleksförklaring jag någonsin fått, ett dubbelvikt A4-papper som doftar av kärlek och framtid.

11 februari 2010

Det var det faktiskt Jonni Balle som sa.

Åh, du är pinsam, Federley. Om vi politiker ska ha någon som helst trovärdighet, så måste våra väljare vara övertygade om att det är dom vi tjänar och inga andra. Ingen kan tjäna både gud och mammon samtidigt och är det så att du hellre vill turnera runt och vara dragqueen, så gör det för all del. Nu tror jag mest att hela saken handlar om att Federey vill vara lite kändisglamorös och inte så mycket om jakt på stålar. Och det är såklart inte värre än när kommunpolitiker låter sig bjudas på resor och safaris, utan precis lika illa. Det är bara bortförklaringen som slår rekord i enfald.

10 februari 2010

Svartvita dagar.

Det här är en av dom sånger jag brukar sjunga när jag är ute och cyklar. Av nån anledning kallade min farsa mig för Donovan, när jag var ung. Och jag kunde nog tänka mig att stå i ett gathörn med gitarr och munspelsställ, men jag valde andra vägar i livet. Man gör både goda och dåliga val, men mina livsval har framför allt varit impulsiva. Donovans text pratar om färger och kärlek, men den senaste tiden har varit en smula svartvit i olika avseenden och det är inte bara gamla sångtexter som stått för det. Att man verkligen får klart för sig vad som är betydelsefullt när man får sitt hjärta krossat vet jag väl, men man får det bekräftat varje gång. Nu är ju inte mitt hjärta krossat (och Sara och jag är lika förlovade som alltid, så det behöver ingen spekulera i)p riktigt för det har efterhand utvecklat ett gott läkkött och vissa saker får faktiskt lov att smärta, all resistance is futile, som det heter.

09 februari 2010

Inte ens arg på Pär Ström

Ja, det är pärlor för svin, jag vet, men Pär Ströms åsikter är nog tyvär inte så ovanliga bland verklighetens folk där ute, så nån pärla kanske ändå får offras. Konspirationsteorin runt manliga feministers påstådda verkliga agenda stöter man på ibland och det liknar inte så lite det snacket som går runt oss som (dessutom) gillar en tillåtande migrationspolitik. Eftersom Pär Ström-människorna inte begriper sig på såna som mig, så tror dom att våra åsikter bara är ett sätt att få fina jobb eller eventuellt ett ligg med någon söt radikal tjej. I Pär Ströms värld är det ju personer som han själv som är utsatta för strukturellt förtryck. Hans världs- och självbild är densamma som rasisternas. Egentligen tycker alla som dom, hävdas det och högt och tydligt skriker man att man alltid blir tystade (hur det nu går ihop?).
För är man en majoritet, så är det väl bara att ta över?

Själv kan jag inte ens bli arg på idioten, inte ens när han antyder att jag i smyg skulle vara en sexförbrytare. Tvärtom lockas jag att göra hobbyfreudianska analyser om sambandet mellan hans hästtänder och offerkofta. Kanske är han kvinnohatare därför att han helt enkelt inte kommer till så ofta som han önskar? Kanske blev han för länge sedan brädad av någon som jag och ältar det ännu?
Men det är ju inte så fint tänkt av mig. Det tar jag genast tillbaka.

Ska man orka vara seriös, så är det ju lätt att komma fram till att det knappast är feministmän som får ligga mest eller får bäst jobb. Å andra sidan vill vi inte ha kvinnor som vill ha män som Pär Ström eller jobba nånstans där han skulle kunna bli ens kollega. Win-win.

Vi lever ihop.

Äntligen kom tåget in på stationen och du hoppade av. Det var sommar och varmt och du bara stod där och vi bara stod där, vi bara var där. Vi hade setts förr. Vi hade sms-at, pratat i telefon och du hade skickat dikter av Emily Dickenson till mig. Vi hade vunnit varandras hjärtan i kaskader av ord. Vi tog bussen hem till mig och satt längst bak bland klotter och märkliga odörer. Det blev en förfärligt lång färd hem till värnhem. Nu lever vi ihop. Ja, Sara, vi lever ihop. Jag vet att du har ett hus där långt uppe i den svenska kulturens hjärta och jag en central bostasrätt här nere i kolonierna, men du är ändå alltid med mig på något sätt, på cykeln genom ett frostigt Rosengård, i min skalle på löptur längs ett sommarfager öresundskust. Med dig är jag starkare än Pippi, med dig vågar jag släppa taget och vara svagare än Tommy och Annika tillsammans. Du drar inte vid minsta motgång, du har ingen dold agenda, inga sidekicks eller ess i ärmen.
Du vet, kärlek och förhållanden är enkla saker: man ska kunna prata, knulla och ha roligt. Och med dig kan jag göra alla dom där sakerna. Ibland är du skitjobbig och har fetfel, men du är aldrig tråkig. Och ditt hjärta klappar varmt och grönt i takt med mitt. Och du väntar. Och jag älskar dig.

07 februari 2010

Varför ska vi ha riksdagsledamöter från Jönköpings län?

Jag vaknar upp till en helt vanlig söndagsmorgon. Mina barn sover ännu, han som snart fyller tolv och han som är myndig och satt och lyssnade på Jimi Hendrix halva natten. Nioåringen ska jag snart plocka upp utanför Kronprinsen, där han sovit hos en kompis. Det är söndag och fotbollsträning. En av KD:s huvuduppgifter kommer att vara att motvrka kvotering, skriver Göran Hägglund på DN-debatt. Jorå. Ännu en gång försöker mannen som tjänar närmare två miljoner per år att tala för såna som jag; vi som cyklar och hämtar våra barn vid kronprinsen på söndagsförmiddagarna. Det är kanske inte så trovärdigt. Göran skriver om vanligt folk, som om vi vanliga vore inskränkta kristdemokrater. Ytterst få av oss är det. Dom flesta önskar att ens barn får lov att välja sina vägar och inte sorteras bort eller ledas åt vissa håll på grund av kön eller annat. ganska få tycker att kristna värderingar är svaret på gåtan och till skillnad från Hägglund förstår vi vanliga att vårdnadsbidraget stänger in fattiga mammor från Husby och Rinkeby i lägenheterna, så att dom aldrig lär sig svenska ordentligt. Vi vanliga fattar också att det är svårt att dra från sin misshandlande man om man inte har egna pengar. Kanske kommer det en dag då min tolvårings långa hår inte är en issue på skolgården eller då lattemammors ögon inte längre tindrar när jag berättar om min äldste sons yrkesval. Ungefär samtidigt kan vi nog sluta kvotera in riksdagsledamöter från Jönköpings län. Det ska bli skönt.

06 februari 2010

Men om jag skriver en sång

Eva Dahlgren berättade om att hon hade skrivkramp precis när hon fått sin första inbjudan till melodifestivalen och att det löstes med två starköl. Pilsnerfyllan ledde til att hon skrev en sång som handlar om att hon inte vet vad hon ska skriva. Senare har hon sagt att det är det sämsta hon någonsin gjort. Själv skriver jag inga schlagersånger, utan mest blogg och lite debattinlägg och så plitar jag ibland på något som jag vill ska bli en bok. Ett och annat blogginlägg har jag också skrivit med alkohol i blodet, men det man gör på fyllan blir aldrig bra, det gäller allting. Vad min bok ska handla om är en hemlighet så länge den är outgiven, men det blir i alla fall inte femton tips på hur du ska leva ditt liv, det kan jag garantera. Jag är allergisk mot kvickfixar och vulgär alla-får-ligga-mia-törnblom-idiotier. Livet är svårt om man tänker efter, svårt, men enkelt på så vis att man måste förstå att man inte kan förstå allt. Men vart ska bloggen ta vägen? Några av er vill se mer politik, men själv tycker jag att jag är som bäst när jag är personlig och privat. Men som som ni vet så är ju min åsikt den att det egentligen inte finns någon skillnad däremellan. Man lever sina övertygelser i stort och smått. Synpunkter är välkomna. För övrigt så är "An education" precis så bra som jag trodde att "Precious" skulle vara. Och det inte bara för att jag gillar engelsk sextiotal och kritik mot en gniden uppåtslickande medelklass, utan för att Carey Mulligan är så trovärdig i rollen och för att Nick Hornbys manus är så bra. Åh, denna önskan att ta snabba vägar till framgång och framtid och alltid kanar man på röven när världen inte är sådär enkel och folk inte är så svarta eller vita som man tror. Skulle jag skriva en schlager, apropå Dahlgren och kvällens cirkus från Övik, så skulle den nog låta så här, förresten. Fast den är redan skriven, såklart. Tvåa på bollen igen, som en annan Maud.

05 februari 2010

Hopp, förtvivlan och ett helgon i storstan.

Jag har sprungit, jag har gjort hemmagjorda burgers och jag har sett på spåret och Skavlan. Jag har varit en duktig ensamstående förälder i storstan. Vilket är svårt annars. På spåret hade Jerusalem som ett av resmålen och det är får städer som berör mig så. Antagligen ingen, förresten. Jerusalem är vår kulturs början (och slut, sa jag nästan) och det är värre än New York och Rom när det gäller referenser; allt där kan ledas till något man läst nånstans. När man gick där på tempelplatsen, på Oljeberget, i Getsemane, ja dear me, det var som att vandra i kursplanerna för historia och religion, samtidigt som det var varmt och vackert. Att det är rätt mycket nuet med går inte att bortse ifrån någongång, trots att alla jerusalemresenärer verkar se det de vill se. En sommar tillbringade jag en liten tid där; jag bodde på ett ställe mittemot en moské i gamla stan och vaknade bakfull varje morgon klockan fem av böneutropen och gick upp och tog en kopp té med mynta i. Alkohol var strängeligen förbjudet på mitt hostel, men det fanns ju platser där sådant serverades och dit gick jag på kvällarna. Jag tänkte på det där stället idag när jag sprang och dom talade i radion (ja, jag springer ibland till P1) om fredsavtalet på Nordirland. Gerry som jag hängde lite med i Jerusalem, kom från Dublin, men bodde i västra London och på en direkt fråga sa han att the troubles skulle ta slut när alla var döda. Så blev det inte. Jag minns hur vi snackade om det där och en patrull från israeliska armén tittade in och pratade med vår palestinske värd. Men Jerusalem njöt inte bara av en varm sommar, det var också en fredens sommar och Yitzak Rabin var ännu inte skjuten, så längesen är det. Det som ser ut som hopp kan lätt och snabbt bli förtvivlan och vice versa och den sanningen kan man stämpla på både Belfast och Jerusalem. Till Jerusalem vill jag återvända, ska jag återvända och jag reser gärna till Belfast och Dublin också. Gerry kommer jag aldrig att återse. Han var socialarbetare och hade en flickvän från Ghana. Och aldrig mer kommer jag att vakna bakfull.

04 februari 2010

Vi skiter i polischefen.

Men, nej vi skiter väl i den där polischefen. Han är en sexförbrytare och ska dömas som en sådan. Sen kan han vara snut och föreläsare eller vad som helst. Ingen av oss feminister kommer att mörka våra åsikter, jag lovar. Denna tro att exempelvis jag skulle bli rädd för att blotta mina värderingar på grund av andras sexbrott är en smula lustigt och i grunden antifeministiskt. Att jag skulle ta ansvar för andra mäns handlingar eller välja beteende utifrån hur andra män handlar är helt absurt. Skulle inte falla mig in. Vaken jag eller sönerna lever upp till andras förväntningar på människor med kuk. Vi kör vår grej. Är man trygg i sina värderingar så är man. Sen vet jag inte om jag behövs mer än andra människor. Jag är inte politiskt aktiv för att någon Ann-Charlotte tycker att det behövs, utan för att jag har en inre drivkraft att förändra världen tillsammans med andra. Vi skiter i polischefen.

Precious och en fin komplimang

Jag såg Precious och den var såklart inte alls så sjukt bra som det sägs. Mammans karaktär var så överdriven att inte ens begrepp som kliché, fyrkantig eller svartvit räcker. Sen var det kanske lite synd att miljön var den sedvanliga afroamerikanska; Man hade lätt kunnat komma undan klichéerna bara genom att skippa etnofiltret. Men den handlar åtminstone om människor och inte om vampyrer eller 3D-troll som har sex i en djungel. Det får man vara tacksam för. Apropå konstigt folk, så är det en smula roande att det finns dom som bryr sig om mig så till den milda grad att dom blockerar mig på facebook. Att man för min skull anstränger sig så är en fin komplimang.

03 februari 2010

Snöspring och fotboll.

Jag springer löprundan från helvetet på eftermiddagen. 14 km i snö och blåst. Det är en egoboost och en prestation på riktigt. Jag behöver liksom lyckas med något nu när jag känner hur alla nederlag och tillkortakommanden flåsar mig i nacken och sitter på min axel som en liten fågel, som som inte vill annat än att berätta för mig hur värdelös jag är. Och det fungerar. Löpning är istället för både terapi och droger, ovanpå allt annat. Sen går jag och sonen in till Triangeln. Vi handlar jeans, äter en bit mat och går sen och ser fotboll på puben. Och snackar, snackar. "Är det så här man är en bra förälder?", tänker jag och undrar om detta med att vara en bra förälder skiljer sig från att vara en människa sådär i allmänhet. Ingen vet, som Cecilia säger, men varje gång det ska snackas om hur föräldrar ska vara, så ser jag bara vad jag saknar. Så jag får släppa det där och bara vara bra nog, dårå. Det blir en chansfattig och trist match, Chelsea-Hull, och den slutar också 1-1. Puben är på sin höjd kvartsfull, den vanliga skaran Celtic-supportrar står i sitt hörn och svär på skotsk englska och bakom oss sitter på Chelseafans som också svär, men på belevad svenska. Andras alkoholbruk stör mig inte när jag är i tryggt sällskap. Boozen känns långt borta. Min son är i stort sett vuxen och vi går hem i snön sådär lagom missnöjda.

02 februari 2010

Birgitta är bra, men dinosarierna många ännu.

Min man är en modern man och ingen dinosarie, säger nya EU-ministern apropå att hon väntar barn. För eftersom hon är kvinna är det ju en issue, såklart. Själv blir jag nästan euforisk, Birgitta Ohlsson är inte bara extremt bra åsikter i EU-frågan, hon kommer också att stå upp för integrigritet och feminism. Att hon åkte till auschwitz på förintelsens minnesdag visar också att hon förstår vad europafrågorna handlar om. Nu sitter hon i en regering som infört vårdnadsbidrag och det kan såklart bli ett problem. Men jag har en känsla av att det blir ett större problem för KD än för den nya EU-ministern. För med henne i regeringen blir det knappast några nya reaktionära förslag. Men när jag cyklade hit i snöstormen slog det mig mig ändå hur uppdelat vårt land är. Där jag jobbar och bland kollegor och väldigt många andra, så är det snarast en självklarhet att mamma tar ansvar och downshiftar när barnen kommer. Sånt ser inte vi som hänger i stan eller på Möllan, det är en nästan okänd värld för latteliberaler och ölkafésocialister.
I den andra världen är det såna som Birgitta Ohlsson som blir misstänkliggjorda och anklagade för att inte bry sig om det viktigaste i livet, medan männen kommer undan. Birgitta är bra, men dinosaurierna är ännu många.

01 februari 2010

Lite om mitt jobb, dårå.

Jag skriver om det mesta, men inte så värst mycket om mitt jobb. Helt enkelt därför att det som vore allra intressantast att förmedla är sånt som jag är i lag förbjuden att vidarebefordra. Det är nämnligen så vist ordnat att man i min bransch måste veta att det man säger om ett barn gagnar det enskilda barnet. Det kallas för omvänt skaderekvisit (och jag kan svära på att 95 procent av mina kollegor aldrig stött på det begreppet). Om vi ska fortsätta på spåret med pedagogikjuridik, så är det så att vi har anmälningsskyldighet. Vi måste anmäla till socialtjänsten om vi misstänker att det föreligger fara för ett barns hälsa och utveckling. Nu kan man ju säga att en uppväxt i Rosengård i sig kan utgöra en sån fara, men så får vi inte se det. En dom som kom idag innebär också att vi juridiskt har ansvar för barnen när vi har dom i vår omsorg. Regler och lagar, no shit. Så mycket kan jag ändå säga som att jag varje dag möter en verklighet som rätt många aldrig ser, men nästan alla har åsikter om. När välutbildad medelklass sitter och dricker fina viner i dyra ittalaglas och lovprisar det mångkulturella samhället, så glömmer dom det överjävliga utanförskapet, därför att dom aldrig varit i närheten. Det är liksom handlaren på hörnet man tänker på. Bagdad Livs vid Möllevångstorget, typ. Inte morsor som efter tio år i landet bara kan säga hej och hejdå på svenska eller pappor med doktorshattar som sätts att lära sig officepaketet i en sunkig barack. Eller tonåringar som får föreningsbidrag för att träna sparkar och slag. Och när KD driver igenom vårdnadsbidraget, så är det just såna barn som mina dagisungar som berövas rätten till kontakt med majoritetssamhället. I Stockholm får dagis i förorterna stänga, därför att Stockholms fina alliansstyre skickar hem morsorna med en peng. Hade jag fått bestämma, så skulle förskola vara obligatoriskt för alla barn i hooden (dom svenska barnen går redan på dagis till nästan 100%), för att ungarna skulle få lära sig svenska och börja förstå vår kultur. Och kanske skulle man bussa föräldrar in i centrum, så deras livsväg i Sverige blir längre än promenaden mellan hemma, dagis och Citygross. Ja, inte vet jag precis. Mitt jobb förstärker min vilja att bygga om och förändra. Mitt jobb är i sig en del av den ombyggnaden och den förändringen.

Plånboken är borta.

Jag skulle verkligen vilja veta varför jag lämnade kvar min plånbok på tåget, när jag kunde ha behövt den i morgon. Mitt kort, inte minst, så jag kunde köpa mat och kanske en ny stol eller så. I Örebro hann jag köpa ett par snygga örhängen till Sara och så åt vi semlor med morsan och allt var snöigt och det var marknad i stan, som inte hette hindersprövning, utan Hindersmässan. Men min plånbok är fan lika borta för det. Jag satt och kollade film och drack gratiskaffe på tåget hem, man får gratis kaffe i förstaklass och en halvtimme försenad på Malmö C gick jag av, men troligtvis inte plånboken. I plånboken låg kort och bilder och ett och annat kvitto. Vi får tro att en snäll konduktör plockar upp pluskan, ser mitt namn och hör av sig. Det är något med mig och saker som bara försvinner. Jag påstår att det är genetiskt, men sara säger åt mig att det bara är slarv och jag vet inte riktigt. Trevligt är det då inte i alla fall. Egentligen är det väl inte oersättligt, det där i plånboken. Men besvärligt.