07 juli 2010

Tycker inte om stålmän alls.

Jag deltar inte i hånet av Littorin och skriver inte att han äntligen fattar ett bra beslut eller så. Jag gråter med honom och hoppas av hela mitt hjärta att han når fram till någon form av fred med sitt ex och harmoni i sitt liv. Men det gör lite ont att veta att det förväntas av oss politiker på hög eller låg nivå att vi ska vara stålmän. Det är ett eko av ett förlegat sätt att vara man. Jag hade önskat att Littorin hade suttit kvar fram till dess hela regeringen avgår efter vår valseger, för om en vanlig snubbe som bråkar med sitt ex och älskar sina barn inte kan vara i politiken, vem fan ska då vara det? Redan nu har vi ett överskott på studenter och barnlösa karriärister i politiken. Folk som aldrig jagat upp tidigt på morgonen för att lämna på dagis och som aldrig känt stressen när man inte har råd att betala räkningarna denna månaden heller. Eller dom där snubbbarna som har lilla frun där hemma med markservicen och reser runt med älskarinnan och stilar sig på konferenser och dricker vin och bor fint på skattekollektivets bekostnad. Om man är en stålman, så är man lite störd. Jag föredrar politiker som gråter.

Inga kommentarer: