Shanghai: hög och låg

Det är väl för att jag ska förstå att jag inte är någon som det visar sig att hotellet i Shanghai behagat "reservera" alla pengar på mitt kort som jag hemmavid tänkt köpa bröd och betala räkningar för. Du är inte så fin som du tror, Anders, du är bara en liten barnpassare, liksom. Och plötsligt inser jag varför alla dessa vanliga människor reser till fattigare länder och spelar allan och kung. Därför att det funkar. Man kan vara låg hemma, men där borta är man i alla fall någon. I Shanghai bodde jag i rum 2615 på sofitel och jag kunde bokstavligen se ner på alla myriader kineser nere på West Nanjing Road. På hotellet fanns ett gym och på rummet fick man en fluffig morgonrock och tofflor (som var för små). AC-n var helt perfekt inställd på 21 grader. Jag skulle aldrig drömma om att kokettera med fattigdom chic, men lyxen gör något med oss. Vi identifierar oss med andra vi möter vid frukosten och på gymmet och blir bara irriterade på gatuförsäljare och tiggare. Men det är bara några kvarter mellan lyxen för de få och vardagen för de många. Två kvarter bort säljs levande grodor och ålar till middagen och det är berg av sopor och stank från avloppen. Överlastade cykelbud segar sig fram i trafiken, långt från den blixtsnabba MAGLEV-banan, som jag givetvis provåkt. Klasskillnader gör oss bittra eller loja, inte alls uppåtsträvande eller generösa. Hög och låg är inte kul. Jag blir varken den jag vill vara bland lyx eller sopor.