Everybody knows this is nowhere

Åh, jävlar vad dom mellansvenska backarna biter i benen. Hur ska det då inte bli nästnästa vecka då jag ska till självaste Ångermanland? Ingen vet och ingen bryr sig värst. Ja, jag semestrar nu. I utkanten av själva definitionen av mellansvenskt gnällbälte, i den konstiga koalitionens kommun springer jag, badar i sötvatten och äter sill och potatis. Det är lätt att hamna i dåligt sällskap och det är lätt att tro att man trivs där. Själv har jag ett vakande distaserat öga för sånt där och dessutom är jag lyckligt gift på alla tänkbara plan, om ni nu undrade. Mina lojaliteter är fastbundna med superlim. Jag är iväg och borta och värdet av att resa och se nytt kan man inte överskatta. Ibland vill dom anti-gröna ha det till att minskade transporter och mindre miljöbelastande arbetspendling är lika med minskad mobilitet och kontakter folk emellan. Så ser inte jag det. Det är inte hundratusen bilparasiter på gatan bredvid hemmet som är utbyte och nya intryck, utan rsor, möten och promenader på andra platser på jorden. Det är synd om dom so mtror att deras all-inclusiveliv verkligen är att uppleva världen och det gäller lika mycket politiker som tar sig till Shanghai, som svenssons på överexploaterade Rhodosstränder eller ända borta i Thailand. Redan som mycket ung tog jag tåget bort och det blev till ett gift och en drift och jag kommer aldrig att sluta röra på mig. Rörelse och mobilitet är ett hot mot unkna tankar och självgodhet. Varje resa värd namnet är en resa i dig själv.