Folk ser välmående ut, tänker jag när sönerna och jag går ut i småstadens vimmel. När vi äter lunch på en uteservering säger mellanbror att: "här finns inga invandrare alls, utom dom som jobbar här". Och, ja, det är blont och blåögt så långt ögat når. Rena Finland. Bakom oss sitter tre killar och pratar om Rögles chanser att komma tillbaks till elitserien och framför oss sitter en blåögd familj och pratar om vädret; pappa i pikétröja och mamma i blommig sommarklänning och barnen i snygga HM-outfits.
Och det slår mig att det är väldigt långt till Pride park och långt från alla diskussioner om kön och sexualitet som bloggosfären svämmar över av just nu. Småstäder, landsbygd, precis som Rosengård och andra betongförorter är väl egentligen dom platser där kampen borde föras. I Stockholms centrala delar är kampen redan vunnen. Men Pride är lite som Almedalen, man är där för att dunka likasinnade i ryggen, dansa och dricka rosévin. Men jag dömer inte, utan beklagar bara att vissa sorters människor är här, andra där och gud nåde den som korsar gränser på fel ställen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar