Stolthet och fördom

Samma dag som jag läser i tidningen att även Argentina tillåtit samkönade äktenskap, mot religiösa idioters motvilja, så läser jag att också Göran Hägglund inte kommer till pridefestivalen och KD avstår som enda riksdagsparti från att ha tält på området. Jag tycker att det är bra att KD är så tydliga. Jag tycker att det är bra att dom är så ensamma (bortsett från kamraterna i SD) i frågan. Men samtidigt som Jonas Gardells kärlekssång Aldrig ska jag sluta älska dig klivit in i de allra mest benhårda heterosammanhang, så måste vi minnas att det finns områden och miljöer där all kärlek fortfarande inte är bra kärlek, där kampen måste föras ännu. På jobbet försöker jag ta ett steg till i genusarbetet genom att läsa för barnen och prata om killar som är med killar och tjejer som är med tjejer, men det är explosivt som dynamit i ett Rosengård som ofta är lika stelbent och fördomsfullt som självaste Hägglund och Jimmie Å, trots de uppenbara skillnaderna i övrigt. Men trägen vinner även där. När jag gick på högstadiet slet vaktmästaren ner RFSL:s lappar från anslagstavlan, därför att man inte skulle uppmuntra till sånt där. Nu vore det otänkbart. All kärlek är bra kärlek och stoltheten vinner över fördomarna till slut.