Klädkod eller kärlek?

Jag läser ångestfyllda inlägg på nätforum, men den här gången handlar det inte om Mona Sahlins fantastiska tal i Almedalen eller svälten i Sudan, utan om vad man ska ha på sig när man blir bjuden på bröllop. Om bestmannen förväntas ha frack och om den eller den klänningen duger. Det är fascinerande, både att man är så osäker på vad man är fin i och detta att brudpar faktiskt sätter upp regler för hur deras gäster ska gå klädda. På något vis handlar det nog om människosyn när man inte tror sina vänner och bekanta om att kunna klä sig fint nog, vad det nu är. Och att vara rädd för att vara fin på sitt sätt är bara sorgligt. På vårt bröllop var det bara vi, Lars, Karin som spelade och Kent som hjälpte till med lite av varje och fotograferade. Det handlade om kärlek och inte om uppvisning. Inga jävla regler eller guldkantade inbjudningskort med budskap om att man inte duger som man är. För fyra år sen ganska exakt var jag på bröllop och spriten flödade, till glädje för mig och min dåvarande syn på mig och alkoholen. Jag blev dyngrak, men visst följde jag klädkoden. På mitt eget bröllop var jag fri från alkohol och fri från en äckliga regler. Det var Sara och jag, fjärran från allt det där. Kärleken följer i vilket fall som helst inga regler.