31 mars 2008

Till nördars försvar.

NU är våren här. jo, jag har sagt det förut. Men det är när fotbollsarenorna fylls, 18 000 pers på stadion ikväll och det stiger en doft av grillad korv och luften fylls av kommentarer från läktarexperterna, som det verkligen är säsongsstart för det knoppande livet. Läs om matchen och malmö här. Fotbollen är männens värld och nördarnas. Det första går att ändra. det andra behöver man inte ändra. Åh, att få stå där medan skymningen föll och titta på fotboll med min tioåring som redan kan sporten bättre än sin far.
Klockrena analyser och prognoser oom byten och resultat.
Min lille nörd, min älskade mellanunge.
Jag är svag för nörderi, måste jag säga.
Passion, kärlek, intresse för en sak, sen kan det vara fotboll, tåg eller akvarier. Jag tror inte alls att det måste utesluta ett samhällsengagemang, det är i alla fall inte min erfarenhet. Allt kan såklart gå överstyr eller vara more or less aspbergers, men jag beundrar folk som kan och vet allt om sen sak, oftast helt utan högre mening. Ofta föraktade och ocoola till max. För coola människor bryyyr sig ju inte. Men det gör nördarna. Det gör vi.

30 mars 2008

Bön till en gud som inte finns.

Jag bad om ett lugnare år.
Inte om total avskärmning och oförmåga att hålla fast vid något.
Gud (som inte finns), ibland längtar jag tillbaks till fyllan och flykten.
Till dom sorglösa förälskelserna.
Den enda (förutom barnen) som jag orkar hålla fast vid är em, men så är hon ju ett under av trygghet för mig, den lilla virrpannan. Och så totalt pacifistiskt ohotande som någon kan vara, med sin flatighet och vänskaplighet.
My god (qué no existe) kommer det att förbli såhär?
Kommer jag att må bättre och bättre i ensamheten, men sämre och sämre med andra människor (utom b&em)?
Synd att du inte finns, för jag hade önskat mig ett svar, det hade jag.
Vackra och charmiga dansar dom in och lika snabbt ut ur mitt liv, mitt sinne och min nyfikenhet. Men, dios mío (non-existing) det finns någon som upptar mitt sinne, fy fan, hon förblir där.
Jag skulle önska att det vore glömt och borta, jag hade velat vara helt sorglös och vidare, men rosten sover inte, som Neil Young sjunger.
När jag verkligen lämnade ut mig blev jag slängd på sophögen.
I morgon för ett år sen skrev jag det mail som skulle komma att förändra mitt liv för alltid (du hör att jag har ett sinne för drama, Mein nicht-existierende Gott).
Jag vet inte om jag ska be dig ta bort henne eller ta hit henne, ingetdera kommer ju att hända, så jag ber väl om styrka att acceptera (snart, mycket snart kommer jag att kräkas på det uttrycket) att hon är där och förblir där. I skallen, forever and ever, som Demis Roussos sjunger.

Sådär. Nu känns det lite bättre.
Men det finns likafullt ingen gud.
Not even mammon nor gaia.

Låt folk bo var dom vill.

Nu i veckan kom mitt parti överens med borgarna om arbetskraftsinvandring. Bra det. Min enkla åsikt är att folk ska få bo var dom vill, oavsett färg på pass eller så. Att det inte längre ska gå att skicka hem folk som finns här i landet och har jobb, är ett steg i rätt riktning. Att det inte ska vara arbetsförnedringen som ska sköta saken är också välkommet. Några säger att folk med utbildning inte ska komma hit, eftersom dom behövs i sina "hemländer". Jovisst. Och Zlatan borde fortsatt att spela i FBK Balkan och skita i Inter, pengarna och äran. Jag kanske borde bo kvar på dödens gata och inte flyttat in till Värnhem? ni fattar. Folk har önskemål och drömmar i stort och smått och det är bara att bejaka. så när kommunpolitiker talar om att den ena eller andra gruppen människor borde bo nån annanstans så är det fel. Flytta själv i så fall, så blir din plats ledig. låt folk bo var dom vill.

Mitt hem är ingen borg, det är en bostad.

Så här har jag det, hall, kök som man på sin höjd kan var tre ätande pers i samtidigt. Äldstebrors rum som är litet och småungarnas som är lite större. Vardagsrummet som jag sover i när alla är hemma och där ett fult rangligt matbord misspryder ena halvan av rummet. Det enda jag saknar är vuxet sällskap och balkong. Jag fascineras över folk som skaffar sig 180 kvadrat bostad och renoverar kök för miljoner kronor. Sen får dom jobba dygnet runt för att ha råd med skiten, förutom allt miljöutrymme dom snor åt sig. När sitter dom egentligen i sina kök? Två gånger på helgen kanske. Och när gäster ska komma på besök eller parmiddagar (urrk) och dricka utsökt vin ur de snygga ittalaglasen.
Mitt hem är praktiskt och centralt, men inget projekt. Jag kunde kanske ha nåt annat på väggarna än fula strukturtapeter, men det är inte så värst viktigt. Och jag läser, kollar på TV och sitter vid datorn hellre än att pimpa lägenhet.

29 mars 2008

Nina talade och sade.

Extrema jag...

Ja, jag är ju så extrem i någras ögon, förstår jag.
Gillar tankar på alternativa samlevnadsformer och så.
Dricker inte och tycker att drickandet borde utrotas.
Accepterar inte homofobi ens som skämt och vill ta min rimliga del av klimatbördan.

Ibland tröttnar jag på att det så lättvindigt går att skita i allt, bara bry sig om sitt eget och istället hacka på folk som gör något.
För mig är uttrycket good enough väldigt centralt.
Att vara bra nog farsa, bra nog pedagog och bra nog politiker och acceptera det, trots att man innerst inne vill vara bäst i klassen.

Men varför är det jag som ändå försöker som ska stå till svars?

28 mars 2008

Lite självömklig.

Har laddat ner en wunderbar gammal film som heter min sköna tvättomat, men jag får inte ro att sätta mig och se den.
Jag är lite självömklig ikväll.
Ska vara act-duktig och acceptera och se det passera.
Jo, jag vet.
Kaffe får det bli.

Radio days.

Jag var en sån som gillade att skruva in utländska stationer på radion, Radio Luxemburg och allt vad de hette, men också propagandasändare i Sovjet och DDR och sådär. Man for iväg runt jorden och det var spännande och exotiskt.
Nu finns allt på nätet, nån kväll lyssnade jag på Cuba, nån annan på Gabon. Bara sådär. Men egentligen kan man stanna här i Malmö. Din gata räcker så bra. Så Malmö, så hela världen, spännande och gulligt.

Kanske mer ödmjuk, dårå.

Samtidigt som jag står för det jag säger om att jag vågar vara öppen och sårbar, så får jag nog addera en gnutta ödmjukhet.
Jag har flyktbeteendet i mig, viljan att skapa egna världar, att dra nån annanstans istället för att se verkligheten i ögonen.
Jag tog mig ur lögnerna, ur drickandet, ur depressionen, men jag vet att jag kan hamna där igen, så fort jag tror att jag inte duger som jag är.
Parkbänken är alltid nära för såna som oss, om vi inte förebygger.
Jag vill att ni ska veta att jag är medveten om det.

27 mars 2008

Tack, L!

Men det var ju ändå så att någon fanns där när livet var som jävligast och allt hopp hade lämnat mig. Det är fan inte länge sen, det bara känns så.
Den värsta dagen i mitt liv.
Vi hade inte setts på en tid, hon hade fått komma och gå i mitt liv när ingen annan gjorde anspråk på mig, men utan att tveka alls öppnade hon dörren för mig och sen satt vi och låg vi och pratade och hon höll om mig och hjälpte mig att reda ut begreppen.
Jag svävade i ett intet, men hon höll om mig.
Jag var lurad, försupen och föll ner i depressionens mörker, inte helt dock, för hon höll om mig.
Jag trodde jag skulle dö, men hon höll om mig.
Jag pratade och pratade och hon höll om mig.
Jag var alldeles tyst, hon höll om mig.
Sen somnade vi varandras armar och dagarna som följde var omväxlande gråt och beslutsamhet.
Ärren läker inte helt, jag är antagligen skadad för livet.
På vissa plan är lampan släckt, rullgardinen nerdragen och ögon slutna.
det måste jag acceptera.
Men hon höll om mig, jag var värd något

Undrar om jag någonsin tackade dig, L.
Hoppas det inte är försent.

26 mars 2008

Livin in Malmö

Jo, vännen, jag vet att en del vill ha det där med renoveringsobjekt i nån skogsdunge. Men du och jag vill leva här, där det händer lite saker och där bostadsmarknaden snabbt repade sig efter hösten/vinterns nedgång.
Och, vet du, vi har rätt.
Vi skickar inte räkningen för vårt fria liv till någon annan.
Människor utvecklas tillsammans, inte genom cocooning i skogen.
Du vet, folk ville bo ihop men grevar och baroner skiftade jorden och splittrade oss, skickade ut oss från byarna. Så var vi mindre farliga, liksom.
Människor mår nog bäst i gemenskap, men med dörrar att stänga ibland.
Idag bestämde min nämnd att avtala med byggherrar om att bygga 1700 lägenheter i stan. 10 procent ska lämnas till soc för att dom allra minst bemedlade också ska få bo. Det sista röstade borgarna emot (nä, vi vet att ni inte tycker att Malmö är fäör alla, men det tycker VI), men vi är i majoritet.
Jag vet att det inte räcker, men jag blev ändå lite stolt idag. Sen satsar vi på att bygga ut djuphavsbadet och på andra kul saker, som fler skejtramper och nya broar och så.
Livin in Malmö är inte always easy, men det händer så mycket här.
Och jag är med och förändrar.

Nu: frukost.

En morgon när vi vaknar är hela världen vit. Igen. Och det är inte det minsta kul, vill jag framhålla. Fan heller att jag cyklar, så jag får ställa mig nere vid den fula röda terminalen och vänta på trettioettan. Det är väl bra för klimatet och miljökvalitetsnormerna, tänker jag. Men lika många som vanligt verkar köra bil, det förefaller inte vara förhandlingsbart. Idag ska jag flykta ut med ungarna och sen fastställa budgetäskande för tekniska nämnden med mina vänner 60plussarna i presidiet och de högre tjänstemännen. Det går trögt. Har lovat at skriva ett epos om livet och klimatet till vår medlemstidning grönt. Det kommer att handla om att det privata är politiskt, men att det politiska också är privat. Fortfarande gynnas bilåkande människor, tvåsamma heterofamiljer och könsroller. Ni ska få veta varför senare, om ni inte märkt det självaqxsrwb. Nu; frukost.

25 mars 2008

Snö och Håkan Hellström och så.

Jag borde ligga och sova, jag vet.
Men hur knäppt det än låter så behöver jag varva ner efter den långlånga turen med Swebus express genom snöhelvetet. Som inte var alltigenom oangenäm, trots allt, jag läste färdigt tala om klass och handlingar till tekniska nämndens sammanträde på onsdag. När äldstebror somnat snodde jag hans lurar och hörde på ett program på P3 om Håkan Hellströms nya som heter Farväl till edelweiss, eller var det nu var. Om han bara kommer nära raderna: Johnny var Evas hjärta låga/han var solen när det dagas/Han var parken när det våras/och vi satt på gräset/som växte i takt med himlen/Bengen drog förbi sen, Bengen trålar än/Johnny du och jag borde starta upp ett band/låta det att explodera i skyn/Det är svårt att inte gråta när jag tänker på oss två nu, så räcker det ganska långt. Varje gång jag åkt med swebus tänker jag att nästa gång blir det SJ, men det blir som det faller sig. Det kanske har sin charm att glida in i ett snötäckt Markaryd och se vinpinade smålänningar göra sura miner åt klimatet. nej, Håkans text handlar inte om någon av mina kärlekshistorier, inte ens om den allra olyckligaste, den som aldrig ens fick lov att pröva sina vingar fullt ut. Nåt band startades aldrig. Måhända finns chansen kvar.

24 mars 2008

Vet din historia, för fan.

Det privata är sjukt politiskt när man kollar sin historia.
Morsan visar släktforskningsrön och det är stugsittare, bortauktionerade barn, (mer eller mindre) tvångsgifta, fattigdom, kamp, fylla, galenskap, kärlek och lycka. Morfar, mannen, myten, har jag redan berättat om. Det var väl det största dramat i släkten, annars rörde dom sig inte så långt förrän i mitten på nitttonhundratalet. Bohuslän, Skåne och Östergötland. Stabila sydsvenska kustgener med en smak för sjön och brännvin. Kvinnor som torkade barn och spyor, plockade potatis och betor och dog olyckliga eller dementa.
Nu är jag ju mer sociologist än biologist, men resultatet blir kanske detsamma.
Know your rights, sälj inte ut.
Tro inte på gud, kungen eller stålarna.
Vet din historia, för fan.

23 mars 2008

"Vårpromenad"

Morsan och jag och äldstebror går en vårpromenad i Örebro. Det är kallt så in i helvete, men det ser varmt ut när man sitter inne och fikar nånstans. Massor med folk går längs ån och vi kollar på konst på några ställen. Äldstebror gillar inte konst säger han. Kan förstå det med allt snobberi och fnysande som finns när det gäller konst, men både morsan och jag peppar honom med att det man tycker om att titta på är bra konst. Det räcker. Jag försöker få morsan att köpa en tavla till mig för fyratusen spänn, men hon lyssnar inte på det örat. En timme efter att jag kommit in i morsans lägenhet igen fryser jag fortfarande. I morgon ska vi hem. Södern, kusten, äntligen.

Ångest och pyssel

Syrran berättar att i julas åt hon lasagne på jul. Hon var ändå barnfri, liksom. För när barnen är närvarande så ska traditionerna ju upprätthållas. I midsomras frågade jag ungarna vad dom ville äta och det slutade med kebab och fanta. Till och med jag tycker att det är godare än inlagd sill och ägghalvor. När helgerna kommer med sina blytunga säckar av förväntningar och traditioner, så har ungarna redan gjort hela den traditionella grejen på dagis och i skolan (upp till, tja, åk6). Det står saker i läroplanen om att att uppmärksamma traditioner och det tolkas nästan alltid som lite trött äggmålning till påsk och sådär. Under mina första år i förskolan föreslog jag att man skulle läggga ner eller uppmärksamma helgerna på andra sätt än de vanligaste. Sen följde en tid när jag försökte vara ledig för att slipa trist pyssel och meningslöst påsk/jul/midsommarlunchande (samma mat året om) och nu jobbar jag och resignerar. i år var inte så många ungar på förskolan vid påsktid, eftersom de var hemma med lovlediga syskon/föräldrar. Dessutom skiter araber och bosnier i påsken. Då föreslår kollegorna attt flytta påskskiten en vecka tidigare, för att alla ska vara med. Det är ju så SYND om barn som inte får måla ägg.
Långhelger är bra, för man kan springa, kolla film, läsa och umgås om man vill.
Men det andra gör mig bara trött.
Ångest och pyssel är inte så kul, precis.

22 mars 2008

Normen, så intatuerad.

Vi tog oss egenom snöyran och kom hem till morsan. Örebro är en förhållandevis trevlig stad, för att vara mellansvenskt inland. Morsan bor i en br-trea och min syrra bor en bit därifrån i en likadan. Liten uteplats och barnvänligt med garagelängor. Så vill inte jag ha det precis och jag har testat, så jag vet vad jag snackar om. Tre jävla år, i radhusskiten.
Jag vill fortfarande bo med Emelie i ett kollektivboende där man tar det bästa ur alla världar. Det trevliga med att bo med nån och det trevliga med att få vara ifred och göra sin egen grej. En möjlig gemenskap, men ingen påtvingad som i parlivet.
Morsan berättar vid frukosten om nån väns barn som renoverar ett gammalt hus med stor trädgård ute på landet och att syrran drömmer om nåt liknande; man och hus och family life.
Men jag betvivlar att syrran skulle härda ut att gå in i könsmaktsordningen igen.
Hon som har en stark identitet i yrke och liv skullle bli en utomordentligt dålig deltidsdubbelarbetande morsa, tror jag.
Varför i helvete drömmer folk om sånt som dom misslyckas med förr?
Varför är normen så intatuerad i våra skallar?

21 mars 2008

Reser

Vaknade av mg själv tidigt och tankarna bara fladdrar iväg.
Långfredagen för mig till en solig sommar i det (sken)heliga landet, bussen som sakna rör sig ner på serpentinvägen mot Tiberias, sjön som lyser blå och Golanhöjderna där bakom. Idag ska jag också ut och åka buss, byta i Jönköping och i Mariestad, också det vackra städer vid sjöar.
Men utan nedrivna moskéer, såklart.
Vänern och Vättern som man läste om i skolan, men som alltid är kalla att bada i, åtminstone Vättern. Mitt förhållande till granskog och svenskt inland är lite komplicerat, jag föredrar hav och vind.
Andra tankar som liksom biter sig fast är mer plågsamma minnen av underbara saker, om ord av bekräftelse, om att så här skulle livet levas på riktigt.
Det blir en börda att vara tvungen att ta sig igenom Västergötland, även om det är på behörigt avstånd från den vidriga slätten. Jag hade hellre åkt tåg, men jag kan inte kosta på mig den lyxen, tyvärr. det är en annan diskussion, den om vad resor borde kosta och det finns mycket om och men.
Nu; frukostbricka med present och levande ljus till ett födelsedagsbarn.

20 mars 2008

Mina ögon.

Och i morgon har jag en tioåring igen.
Det är väl nu man ska säga att tiden har gått så fort, men det kan man inte precis påstå. Herr tioårings liv har innehållit flyttar, dagisbyten, folk som kommit och gått i livet, fotboll, kärlek och diverse resor och fritidshus. Han var bara sex veckor när han gjorde sin första utlandsresa till Polen och han var i TV kort där efter (mp-kongress i Västerås). Han har en integritet som inte liknar någon av de andras, han är hård i närkamperna, men funderar på att lägga av med fotbollen. Reflektioner är hans andranamn liksom.
Dessutom har han mina ögon.

Myten om den manliga förebilden.

Ett tag skulle det bildas ett manligt nätverk inom förskolan i Malmö. En som hette Lars hade fått pengar nånstans ifrån till detta projekt. Så kom en kallelse där det stod att jag var välkommen till en träff där vi skulle ta några pilsner och äta typ biff och pomfritt. Efter det skulle vi snacka om oss som manliga förebilder. Jag visste fan inte om jag skulle skratta eller gråta. Förutom att vara en bra pedagog som följde läroplan och skollag skulle jag nu tydligen också vara allmän kukförebild.
It ain´t me babe. Jag gick aldrig och det ebbade visst ut efter ett tag. Projektpengarna tog väl slut.
Igår deltog jag lite halvhjärtat i en nätdebatt om det där med pojkar och flickor igen. Den gamla tesen om att pojkar inte får vara pojkar eftersom dom fostras av kvinnor dök upp igen. Den påstådda ökningen av våldet i samhället och männens överrepresentation skulle visst bero på att de inte fick lov att slåss i skolan och i förskolan. Hjälp, säger jag, det är ju för fan precis tvärtom. Det är killar som sitter och trär halsband eller klär ut sig till Askungen som ifrågasätts. Mindre än förr, kanske, men ändå. Flickor som är lite pojkiga accepteras mer, eftersom det pojkigt tuffiga är lite bättre.
Jeans på en tjej är bättre än målade naglar på en kille.
Och det är inte de stillasittande killarna som växer upp till våldsmän, det är grottmän som inte lär sig diskutera och konversera, ofta stämplade med ursäktande bokstavskombinationer i pannan (sen kan vi ju snacka en stund om alkohol och våld).

Om jag behövs mer än andra i förskolan, så är det för att säga just dessa saker. Inte för att det specifikt behövs en man (annat än för att dra upp lönerna, dårå).
Jag är ingen manlig förebild, för det behövs inga manliga förebilder, bara medvetna pedagoger. Jag godtar inte mystiken runt könen, för den har inget vetenskapligt stöd och verksamheten ska vila på vetenskaplig grund.
Cut the crap, nittonhundratalet är slut.

19 mars 2008

10 000 i miljöbilspremie.

Och vi som inte köper någon bil alls, hur mycket ska vi få för vår miljöinsats?
Sen jag flyttade hemifrån har jag aldrig levt i ett hushåll med bil.
En mille skulle sitta fint.
Because I´m worth it.

Den gullige stridskuken Jan.

Det är på sätt och vis nåt gulligt över Jan Björklund. Man kan knappt tro att han under sin tid som officer i försvaret uppmanade sina rekryter att runka upp stridskuken, vad det nu kan betyda. Nu säger han att barnen i förskolan genom lek ska få lära sig att räkna, läsa och skriva om dom vill. Han låter som om han verkligen kommit på något där. Ja, Jan, det ska dom få. Det får dom redan. Men skriv du in det en gång till i läroplanen, det blir helt fint. Men stridskukens regering har ju annat på gång med. Vårdnadsbidraget kommer på sina ställen och helt plötsligt var det inte så noga med att gå i förskola och lära sig saker längre.

18 mars 2008

Kallnande kaffe.

Det är en sån där kväll när min yngste har tagit plats i min säng och man får läsa en lång och bra saga. En bra kväll. Tiden går, ungarna blir större och när jag stöter på de malmögrönas nya organisationssekreterare Susanne inser jag att jag i år varit medlem i de gröna i 20 år. Länge som fan. Susanne var med redan då, sen for hon ut i världen och kom tillbaka. Och jag är tillbaka i styrelsen för de gröna i Malmö igen. Vi är bättre, starkare och får mer gjort än någonsin. Vi dricker kallnande kaffe och äter mackor som vi alltid gjort. politik är sällan stor drama, utan planer, budgetar och visioner. engagerade och pålästa människor i olika åldrar. Fredrik och Johanna är en bra ordförandeduo, och det är lugnt och fint. Ute i andra rummet ser några GU-are på film och den enda av dem som jag känner igen är Maria, som är nyvalt språkrör för hela stora Grön ungdom. Najs som fan alltihopa.

17 mars 2008

Drick inte i era barns närvaro.

Nu säger visst livsmedelsverket att det är okej att ammande mammor tar några glas vin i veckan. Det är precis sånt personer med alkoholproblem vill höra: det är okej att du dricker. Ett glas, blir lätt två eller tre om man är på det humöret och i bibarnas land är det lätt att vara det. Ibland sägs det att man inte ska moralisera så myckt över alkohol, men det gör jag. Alkoholister är inte människor från en annan planet, utan dom går på Morristowns gator klädda som vanliga män och kvinnor. Och dom tar chansen när de får den, fråga en som vet. Och du är kanske bara en kass separation från parkbänken själv, så känn dig inte allt för säker.
Föräldrar kan förslagsvis bestämma att aldrig dricka alkohol i sina barns sällskap. Även måttligt drickande försämrar omdömet, ni vet och orsakar diverse tråkigheter.
Det kunde man sagt från myndigheterna.

Shame on you, livsmedelsverket, ta ansvar.

Kött v/s bilar, inte bara klimat (och några lätta steg att ta)

Jag har sagt det förr. Det är inte bara klimatfrågan, utan även andra saker som gör att biltrafiken behöver minska rejält. Det finns annan skit än koldioxid i avgaserna; kvävedioxid till exempel, som mina barn får i sig helt i onödan på sin väg till skolan eftersom gränsvärdena överträds här runt Värnhem. Buller och barriäreffekter är andra skäl och detta att nästan halva stans yta tillhör bilisterna. Biffen är nog inte en större miljöbov än bilen trots allt. Men det finns ingen motsättning; ett smartare samhälle drar ner både på bilåkande och köttätande. Vi har fjäskat och varit förstående länge nog nu, snart får vi ta i lite grann. Köttskatt och trängselavgifter vore väldigt bra, men Malmö skulle lätt kunna ta egna steg. Bestäm att två dagar per vecka ska alla måltider som serveras i kommunens verksamheter vara vegetariska och sänk hastigheterna till 40 i hela stan och smalna in gator så att faten verkligen sänks. Vi behöver inte vänta på att det blir läge för det stora steget, vi kan börja gå redan nu.

16 mars 2008

Sänk arbetstiden för alla.

Ligger på min sköna säng och tar igen mig efter en fin dag med bästisen i skogen. Helgerna är jävligt sköna. Vi såg hackspettar, ekorrar och badande hundar.
Och vitsipporna blommade.
Hade såklart gärna haft ungarna här, men det räcker en bit att veta att dom har det bra. Jag tillhör inte den sortens föräldrar som måste ha dom vid min sida hela tiden. Förresten gör väl sällan pappor det. Småbarnspappor jobbar mest av alla i hela samhället. Man ska dra hem stålar till frun, där hon står och väntar i sitt förkläde. Ugh, säger groittmannen.
Jag säger i mitt stilla sinne: arbetstidsförkortning för alla.
Inte medborgarlön, inte vårdnadsbidrag, inte extra semester, utan mindre arbetstid för alla. Om man sen väljer att skaffa ungar, eller lever för sin hund eller för skogspromenader får vara upp till var och en.
Det är nationalekonomiskt vansinne, säkert. Den materiella tillväxten kommer att stagnera som fan. Färre stadsjeepar och charterresor, jorå.
Sounds fine by me.

Kulturrelativism?

Ibland går jag till puben och kollar på fotboll med äldstebror. Numera blir det kaffe eller cola, men det är trevligt och jag skulle aldrig döma alla efter nån enstaka som skriker att Rangers spelare inte är män eller att italienare är filmande spagettiidioter. En period stod vi med celticfansen och hörde dem sjunga you are my Larsson, my only Larsson eller hail, hail, the celts are here. Ingen integration så långt ögonen kan se.
Jag vet britter som bott här i trettio år utan att lära sig svenska. Jag vill dessutom påstå att britters kvinnosyn och integrationsbenägenhet inte skiljer sig dramatiskt från de araber jag träffar på daglig basis. En skillnad är såklart att en samlade svenska vänstern aldrig skulle gå ut och demonstrera för britters rätt att jaga räv eller dricka äcklig öl natten lång på Manchesters gator och torg eller att det skulle samlas in namn mot britters rätt be till gud eller Blair eller vad man nu tror på. Själv tycker jag att det är samma sak vilket som. Det är inte rasism att säga att britter och danskar super som svin eller att slöjor enligt min mening är ett uttryck för vilja till kontroll av kvinnors sexualitet. Och att bilder på en jävul som bajsar på Jesus är lika smaklöst och trist som mohammedteckningarna. Men ingetdera ska förbjudas.

15 mars 2008

Bandy och vargar, liksom

Ta en tur in det svenska kärnlandet.
Det luktar gran och så snöar det på vintern.
Man intresserar sig för bandy och så är man rädd för att vargar ska komma och äta upp deras hundar och småbarn. Bandy är nån slags kulturyttring, intimt förknippat med supande och manlighet. Men spelet är lätt att lära sig, fast svårt att följa i TV. Bandy och vargar, liksom. Och rally.
Hur tänkte mina föräldrar när dom placerade mig i en sån miljö?
Hade jag stannat i skithålan, så hade jag kanske också suttit med en prilla under läppen och pratat om att alla vargar borde skjutas och spekulerat i om Sandviken eller Edsbyn skulle ta det i år. Och mekat med bilen.
Kul det där med vargar och hundar, förresten. Av alla hundar som dött en olycksam död under åren 2000-2005, så har 7252 blivit påkörda, 135 blivit vådaskjutna och 78 angripna av kungsörn, björn, varg eller lo. Jägare är typ dubbelt så farliga för hundar jämfört med alla stora vilda djur sammantagna. Sen är folket i skithålans omland rädda för att låta sina barn gå till skolbussen, för vargen kan ju komma. Därför skjutsar man barnen i bil till skolan istället. Det är man inte rädda för.
Det är bara det att under 2007 omkom 490 människor i bilrelaterade trafikolyckor i vårt kära land och, nä, det finns inget känt fall av vargattacker mot människor i Sverige.
För övrigt vinner Edsbyn. Och jag flydde från skithålan så fort jag bara kunde.

14 mars 2008

Göteborg är ett museum

En formulering hos Marcus Birro hugger sig fast i mig. Göteborg är ett museum. Ja, visst är det så. I alla möjliga bemärkelser. En blandning av upp till kamp och livet är en fest i tonåren efter återkomsten. Och barndomsdimman i Biskopsgården, Frölunda, Slottsskogen och Liseberg. Malmö är väldigt nu och en stad som jag är med och formar, men som också formar mig. Sveriges högsta hus och första fair trade city och allt det där. Falafel, parker och bron.
Men Göteborg är alltid som att göra ett återbesök i det som varit. Första stegen, första skoldagen, första fyllan, första knullet, första valet, första depressionen (fast det fattade jag inte då) och allt det andra. Mitt gymnasium har blivit komvux och alla stofilerna är döda eller pensionerade. Undrar var Camilla tog vägen och om Petra som jag var hemligt förälskad i en hel termin nånsin såg mig?
Jag tror inte på the fruedian shit om att man för evigt är formad av sin barndom. Det finns alltid nya dagar och möjligheter.
Men Göteborg är ett museum.
Så sant så.

Solidaritet istället.

Jag peppar och manar på. "Du kan, kämpa på".
Så får han på den ena stöveln, han som alltid varit van vid att bli servad som en liten prins. Ett leende bryter fram. Mina handlingar har betydelse.
Det jag gör innebär en skillnad för mig själv eller hela jävla världen.
Alla behöver utmaningar för att ta steg framåt och öka lycka och livskvalitet.
Stor som liten.
Och så som jag jobbar med ungarna vill jag ha hela samhället och världen.
Stötta, backa upp, men förvänta dig och kräv en egen insats efter förmåga.
I alla relationer måste det vara centralt: mina handlingar gör en skillnad och får konsekvenser. Därför sätter jag solidaritet i motsättning till låt gå-mentalitet och passiv bidragsutbetalning.
Den som nu vill fösa ihop mig med elaka borgare kan släppa direkt. Sanningen är snarare den motsatta. Solidaritet, höga skatter och omfördelning är självklarheter. Ingen ska lämnas i rännstenen. Men så fort jag hör ordet medborgarlön osäkrar jag min revolver. Jag vill ha solidaritet istället. Alla ska känna att dom är önskade och behövs. Att just min insats gör en skillnad i det stora och det lilla.

13 mars 2008

Är det verkligen fred vi vill ha?

Mitt parti ställer sig bakom en demonstration på lördag där parollerna är USA ut ur Irak - stöd det irakiska motståndet. Jag är ytterst tveksam. Jag avskyr GW Bush och hans vidriga attityd i världspolitiken. Men jag tycker ännu sämre om Saddams fallna regim och det iranska prästerskapets styre. Att stödja motståndet i Irak kan vara att stödja krafter som får kd att att likna sexliberaler och Bush att se ut som en stenhård ateist och pacifist. Och det var väl inte riktigt meningen. Överlag stör jag mig på att svenska radikala rörelser då och då uppträder som islamismens nyttiga idioter. Jag gör något annat på lördag.

12 mars 2008

Fotboll är roligare än ishockey.

När färjestadspelaren åker förbi Frölundas bås drar någon till honom så att han faller ner på isen skadad. Reaktionerna blir blandade. Frölundas tränare ska "ta ett snack". hade det varit i fotboll hade han inte spelat på minst tre matcher.
Därför föredrar jag fotboll framför ishockey.
När Zidane skallade Materazzi den där julikvällen i Berlin visades han ut vanärad. Förutom några puckade bloggare, så fanns det ingen som ens försökte försvara.
I fotboll kan man skilja på hårt och fult och varken spelare eller publik förklarar bort eller försvarar våldet. Men tufft ska det vara. Det får gärna smälla i närkamperna, men ännu hellre ser vi dribblingar, finter, crossar och passningar.
Folksporten som vi ser på gräs och grus från februari till november, tusen- och åter tusentals rika och fattiga ungar som möts, stöts och blöts. Fotboll. The real thing.
Dess betydelse kan inte överdrivas.
Matchen igår var laget Liverpools seger över individerna i Inter med Zlatan i spetsen som alltid. Premier leauguespelare, härdade av lera och regn är tuffare än la ligas solskensspelare. Laget är alltid större än summan individer.Brittisk fotboll är bäst i världen. Efter GAIS.

11 mars 2008

True love

Reaktionerna på folkpartisternas förslag om att även muslimska flickor bör få lära sig simma och ha samlevnadsundervisning är i varierande grad positiva.
En och annan radikal faller i fällan att gå i sällskap med imamerna, men dom är inte många. När man sen tar frågan ett snäpp vidare inser jag hur stort det egentligen är. När muslimflickorna fått veta basics som att man inte måste gifta sig med nån kusin som familjen valt ut eller att samkönat sex är tillåtet, så återstår det mer finstilta och subtila. Föreställningen om den äkta kärleken kan nog inte undervisas bort och frågan är om man kan ta död på den alls.
Det där med att man bara ska älska en, att man ska bo ihop två och två och avla barn i lagom takt. Även nu när samkönande relationer faktsikt tolereras (för mer än så är det inte) så är det på troget par-vis. Tjejparet på mitt förra jobb som accepterades, därför att de valt hela det traditionella dubbelgaragelivet med tillhörande babysim och veckohandlingar.
True love, ni vet. Det rätta sättet att leva.
När kollegan säger i personalrummet att hon inte vill vara sambo och aldrig velat, vet hon med sig att acceptansen av det, i vida kretsar är villkorat med att hon inte skaffar barn. För barn ska växa upp med true love som förebild - mamma och pappa som lever ihop (eller till nöds två kvinnor).
Så om samlevnadsundervisningen ändå bara för vidare tvåsamhetsnormen kanske den inte är så mycket att ta strid för.

10 mars 2008

Kommunikation

Längst upp, längst bort i stadshuset ligger kommunstyrelsens sessionssal. Vi sitter där en trött måndagskväll och pratar om att kommunicera budskapet. Den som har något att säga ska få göra det utan hinder. Det låter förträffligt. Hemma hos emsan lite senare uppdaterar vi oss om hur våra dramor i livet fortskrider. Vi förbannar våra ex, men prisar varandra och dom vi håller av.
I Sofias blogg ser jag Vadstena slott.
Det var där vi avtackade Birger och höll kongress för snart åtta år sedan.
Sen drack jag och en tjej som heter Helén öl på något ställe som låg under jordens yta. I morgon ska jag åka skridskor. Löpträningen går inget vidare.
Detta skulle handlat om kommunikation. Det gjorde det också.

09 mars 2008

Rätt låt förlorade

Men det blev ju ett väldigt liv på ett visst debattforum, när jag skrev att jag inte vill representeras av Carola i ESC eller nån annanstans och att woohoo, hon åkte ut. Det är ju melodin som tävlar, inget annat, sägs det. Ursäkta, men, nej. Skiten hänger ihop. Carolas hårdbantade, översminkade uppenbarelse med darr på läpppen är samma tungomålstalande människa som säger att homosexualitet borde botas och kommer med goddag yxskaft-uttalanden om mellanöstern.
Bland annat lär hon ha sagt att Bethlehem ligger i Israel.
Hon ska inte representera mig. So einfach.

08 mars 2008

Åttonde mars, en ballad om obotlig ensamhet.

En uppfostringsomgång är över. Hårda ord, för hårda, men som vanligt avslut med kramar, för såna är vi. Högt och lågt blandas i vår lilla boyzone på fjärde våningen. Om en stund ska jag tvätta och jag har redan diskat och dukat av lunchen. Det är trist att ha allt ansvar, men skönt att ha makten.
Hade jag bara ansvar, men ingen makt vore jag sjukt frustrerad.
Det är väl en sak feminismen handlar om, kan man säga. Makt och ansvar. Eller enklare sammanfattat; mänskliga rättigheter. Det är ensamt att ställa sig utanför normerna, men det finns inget val. Feminismen är som relationsanarkin, många stöder i teorin, men i praktiken förmår få lämna patriakatets skyddande, kvävande dimma. Jag kräks på valfrihet och prat om att staten inte ska blanda sig i la familias inre liv. Jag tror dig inte om du säger att du av egen fri vilja valde att fördela makt, ansvar och sysslor efter samma talibanstrukturer som så många så ofta.
Jag förstår däremot dom kvinnor som helt avvisar oss män, precis som svarta sydafrikaner inte har några rimliga skäl att lita på någon vit, precis som alkoholistbarnet inte tror på pratet om måttlighetsdrickande.
Jag ska inte heller försöka övertyga någon om att jag är så bra, bara leva min ideologi.
Så jävla fantastisk är jag inte heller.
Vi människor är så ensamma och förställer oss, anpassar oss för att accepteras av dom som mobbar oss, som säger att vi inte duger som vi är. Jag är inget undantag, jag bara försöker.

07 mars 2008

"Fyllan värmer bäst"

Står och steker hamburgare till ungarna.
Ja, jag vet, det borde vara veg idag.
Men så blev det inte, right..?
Äldstebror är mäkta störig och skrålar Wackojackosånger i sitt rum.
Själv var jag ju så brådmogen, brukar jag hävda.
Som alla gånger jag gick på det där stället nere vid Järntorget som nu har stängt för gott och som omsjungs i den där progglåten.
Visst värmde fyllan.
En gång hann jag inte in förrän jag visades ut.
En annan gång somnade jag på toaletten.
Andra gånger hände andra saker som jag nog inte minns så väl.
Men jag var alltid full eller fullast och på sista vagnen hem till Smyckegatan eller om det var promenaden upp till det muggiga rummet i miljonprogramsdelen av Masthugget slog ångesten till när alkoholens ljuvliga dimma lämnade min veka kropp. Jag har glad att min nästäldste fortfarande är barnslig och lite störig.
Hellre det än förståndig på mitt sätt.

Kungamordet

Risken är att man tror att Reine Brynolfsson inte spelar, utan faktiskt är psykopat, precis som rollfiguren Gert Jakobsson.
Så jävla bra är Reines tolkning av Hanne-Vibeke Holsts påhittade figur.
För det är påhittat och i Danmark, dessutom. Fullt så cynisk och bortom alla idéer är inte politiken.
Många gör rätt mycket för att få makt och för att synas, men det vanligaste är ändå att man faktiskt vill något politiskt. Det är synd att Yasemin är så kysk. Om hon verkligen hade knullat den vidrige Gert, så hade saker problematiserats lite mer.
Nu är hon ju oskyldig till det som bröder och kusiner anklagar henne för, men vad hade publiken sagt om hon verkligen vore sexuellt aktiv?
Skyll dig själv, eller?
Och det är såklart Marie Richardssons Linda som borde bli ny statsminister.

06 mars 2008

Abba, såklart.

Lyssnar på Abba och soundet är lika egendomligt och bra som alltid.
Glen Matlock i Sex pistols sa att han snodde riffen till flera låtar, bl a Pretty Vacant, rakt av från Abba. Motsättningarna i sjuttiotalets musikliv var lite av en myt. Hemma hos oss stod Barn av vår tid bredvid Arrival. Syrran gillade Hoola Bandoola och Thorleifs. Inget är nånsinn entydigt och enkelt. Och den skånske rockaren Kal P Dal älskades av alla och fick punkare och raggare att dansa med varandra i folkparkerna, under en kort karriär i slutet av årtiondet.
Men abba överlevde allt.
Björn röstar vänsterut och är aktiv i humanisterna.
Visst är livet underbart och invecklat?
Ska läsa i min danska bok och lyssna på random ABBA en stund till.
Magsjukan håller mig hemma i morgon med.
Gråter inte ihjäl mig för det.
Saknar S och bästa emsan. Och min dotter, så att det hugger i pappahjärtat (men jag har en plan).

Annan kultur.

För danska barn som går i skola i Malmö kunde ju ANT-undervisning och mångfaldsfrågor vara frivilligt.
Vi får ju ha respekt för att deras kultur är en annan än vår, liksom.
Om danska barn kommer hem och säger att bajer inte är så nyttigt, eller att perkere, ja tom mohammedaner är människor som vi, kanske dom sätter sina ungar i en grundtvigiansk friskola.
För där gäller väl andra regler?
Ja, folkpartiet har rätt.
Kul att få säga det.

Jaja, men du du har ju inte ens dina barn hos dig.

Ska strax möta exet i ännu ett samtal om våra barn och om hur kommunikationen oss emellan kan förbättras, som det heter. I´m on. Att hon förvägrar mig att vara förälder helt och fullt förmörkar nära nog allt. SAllt som kan förändra det är bra. Så fort jag tänker att jag nog är en okej pedagog, att jag är klok, mogen och någorlunda snygg, så kommer tanken: ja, men dina barn får du bara en skärva av.
Nu när jag tänkte skriva något varmt och feministiskt om att det folkpartistiska förslaget om att alla barn barn ska få simundervisning och samlevnadsundervisning i skolorna är bra, så ropar min snackemaskin: jaja, men du har ju inte ens dina barn hos dig. Det ska förhandlas och krånglas om allt. Hennes attacker kan komma när om helst och var som helst och handla om vad som helst. Det överskuggar allt, det har gett mig sjukskrivningsdagar och magont. Och det verkar aldrig ta slut.

05 mars 2008

Hot biter inte och fotbollsfans super mindre än politiker.

På jobbet idag utbrister köksan i personalrummet att det inte är konstigt att det finns så många bögar i Sverige, eftersom dom får vara med i TV och tidningar så mycket. Alla skrattar åt henne (inte med) och tom de mest vanliga heteronormativa tjejerna tycker att det är bra att saker förändras, så att man inte lika ofta diskrimineras på grund av sexuell läggning. Köksan får backa in i sitt kök och börja med mellanmålet istället. Livet fortsätter. Hot biter inte på mig, särskilt inte såna som kommer från frustrerade ex. Hot har jag liksom levt med fram och tillbaka i mitt liv. Bara vid två tillfällen har jag blivit rädd, den ena gången var det en anonymt dödshot på telefon mitt i natten, den andra gången fruktade jag för mina barns säkerhet.
Äldstebror plågar med sin, av hvudvärk och magsjuka, lidande far på en pub för att se fotboll. Chelsea gör mål efter fem minuter, sen var den matchen över.
Det är okej att dricka läsk, ingen bryr sig. Men så är det ju mitt i veckan också, fast budgetkonferensen var ju i början av veckan och då sjöngs det fyllevisor och dracks rejält. Fotbollsfans dricker kanske mindre än äldre manliga politiker och tjänstemän.

04 mars 2008

Min trasiga mobil

Helt plötsligt var mobilen trasig, trodde jag. Helt handikappad. Men simkortet var inte det minsta trasigt, jag hade bara lyckats missa såväl inbetalningskortet som påminnelsen. Så kan det gå. Nu är den i alla fall igång igen. Ja, det fanns en tid är man inte hade mobiltelefoner. Ingen större tröst.
Just ikväll känner jag mig lite ensam, trots min fungerande telefon. Hade velat ha ungar snusande här vid min sida eller så. Exet verkar lyckas grusa mina planer att åka till morsan med ungarna i påsk. Kan man inte må bra själv, kan man ju alltid få nån annan ledsen, you know.

Skitsamma med vädret.

Jag är tung i huvudet och vill bara vila.
Solen skiner, men det har haglat och igår kväll regnade det. Men skitsamma med vädret. Det är något fundamentalt absurt att sitta i Köpenhamn och prata Malmö, Malmö, Malmö på skattebetalarnas bekostnad. Mycket bra händer i stan, otroligt många arrangemang, men jag vill vidare och vända trafikutvecklingen helt. Det är svårt. Folk beter sig som om det är en naturlag att biltrafiken måste öka. Men förhandlingarna är väl en sak.
Svårare är att stå ut med grabbiga skämt och fylla på kvällen.
Jag drog på mig träningskläderna och sprang ut. Längs kajerna, förbi den lille havefru och kastellet. Över järnvägen och in i österbro. Och tillbaks igen.
Sov oroligt i den danska sängen och saknade och längtade hem eller bort, beroende på hur man ser det.

02 mars 2008

det blir bra.

Em passar en hästgård och jag och fina A tar en tur ut till lervällingen.
Det bullrar hela tiden från E6-an och fast det är landet, så är det hus överallt, för så är det i södra Skåne. Luften är bättre än inne i stan trots europavägen och jag ser fördelarna. Ungarna kan springa och leka fritt. Man kan pyssla med sitt utan större insyn. Det senare kan förstås vara både bra och dåligt. Em har snygga målarbrallor på sig och ser lycklig ut, men det har ju inte bara med lantluften att göra. Det luktar gödsel och ensilage. Inte blandat, får vi hoppas.
Men trots tolv hästar, så är det läkarjobbet i stan som försörjer gårdens ägare.
Det byggs lite här och där, folk vill flytta ut i spenaten, kan man tro.
Det är dessutom billigare än att bo inne i stan. Lyxen att bo på landet och jobba i stan kommer inte att fungera i framtiden, om det ska pendlas med bil. Det kostar klimatförändringar och i Göteborg planeras redan nu bilavgifter för att minska trafiken så att miljökvalitetsnormerna för kvävedioxid uppfylls. En busshållplats ute vid vägen skulle såklart hjälpa en del, men man ska sno ihop tillvaron med dagis, skolor, affärer och jobb och det blir inte alltid så enkelt.
I morgon ska jag sitta och planera budget med kamraterna i tekniska nämnen.
Det blir segt och jobbigt och av någon för mig obegriplig anledning ska vi sitta i Danmark och göra det. Jag får ta med mig mina asics och springa en runda på kvällen. Det rensar skallen från slagg och fyller den med fina tankar.
Det blir bra.

Det är vår och snart börjar allsvenskan.



En guldstjärna till den som kan gissa vem som skrivit låten.

01 mars 2008

Hellre svart i rutan än 9A

Skolan i Malmö tänker jag däremot inte hylla.
Tvärtom är jag rätt så förbannad och droppen är klass 9A-idiotin. Eva-Marie Schultz, så heter hon, rektorn för Johannesskolan som idag bättrar på sin karriär med hjälp av SVT:s vidriga dokusåpa.
Ja, jag råkar veta rätt väl vem hon är.
Jag hade min son under hennes vingars beskydd under några år på Rönnenskolan, en tid när sonen ständigt och jämt fick höra hur slarvig han var, hur okoncentrarad och omogen han var. Trots detta gillade han att gå i skolan, men tron på den egna förmågan var i botten.
Som ordförande i föräldraföreningen fick jag höra om hur viktig just Rönnenskolan var, om hur angeläget det var att bevara denna skola (som är nedläggningshotad, därför att privata och religiösa skolor dränerar stans skolor + att den ligger kilometer från upptagningsområdet). Inte ett ord om vad som var så bevaransvärt, utan bara: Rönnen ska vara kvar. Med religiösa skolavslutningar och hela kitet.
Show off och yta skapar inga bra skolor. Betyg är trevligt för en uppåtsträvande medelmåtta, men betydelselöst för dem som lyckas och överjävligt för dem som misslyckas. Det är inte en enskild influgen dead poets society, som skapar bra utbildning för alla, utan en känsla av att alla är välkomna, olika, men lika värdefulla. En balans mellan kollektiv och individ. I Malmö går utvecklingen åt motsatt håll. Koran- och bibelskolor och fancy privatskolor krossar den sammanhållna skolan och dessutom ägnar sig Malmös skolor åt sortering och utslagning med nivågrupper och specialdesignade alternativ.
Hit har inte den rödgröna omställningen nått än.
Det är på tiden, nu.
Och hellre svart i rutan än 9A.