Jag borde ligga och sova, jag vet.
Men hur knäppt det än låter så behöver jag varva ner efter den långlånga turen med Swebus express genom snöhelvetet. Som inte var alltigenom oangenäm, trots allt, jag läste färdigt tala om klass och handlingar till tekniska nämndens sammanträde på onsdag. När äldstebror somnat snodde jag hans lurar och hörde på ett program på P3 om Håkan Hellströms nya som heter Farväl till edelweiss, eller var det nu var. Om han bara kommer nära raderna: Johnny var Evas hjärta låga/han var solen när det dagas/Han var parken när det våras/och vi satt på gräset/som växte i takt med himlen/Bengen drog förbi sen, Bengen trålar än/Johnny du och jag borde starta upp ett band/låta det att explodera i skyn/Det är svårt att inte gråta när jag tänker på oss två nu, så räcker det ganska långt. Varje gång jag åkt med swebus tänker jag att nästa gång blir det SJ, men det blir som det faller sig. Det kanske har sin charm att glida in i ett snötäckt Markaryd och se vinpinade smålänningar göra sura miner åt klimatet. nej, Håkans text handlar inte om någon av mina kärlekshistorier, inte ens om den allra olyckligaste, den som aldrig ens fick lov att pröva sina vingar fullt ut. Nåt band startades aldrig. Måhända finns chansen kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar