30 mars 2008

Bön till en gud som inte finns.

Jag bad om ett lugnare år.
Inte om total avskärmning och oförmåga att hålla fast vid något.
Gud (som inte finns), ibland längtar jag tillbaks till fyllan och flykten.
Till dom sorglösa förälskelserna.
Den enda (förutom barnen) som jag orkar hålla fast vid är em, men så är hon ju ett under av trygghet för mig, den lilla virrpannan. Och så totalt pacifistiskt ohotande som någon kan vara, med sin flatighet och vänskaplighet.
My god (qué no existe) kommer det att förbli såhär?
Kommer jag att må bättre och bättre i ensamheten, men sämre och sämre med andra människor (utom b&em)?
Synd att du inte finns, för jag hade önskat mig ett svar, det hade jag.
Vackra och charmiga dansar dom in och lika snabbt ut ur mitt liv, mitt sinne och min nyfikenhet. Men, dios mío (non-existing) det finns någon som upptar mitt sinne, fy fan, hon förblir där.
Jag skulle önska att det vore glömt och borta, jag hade velat vara helt sorglös och vidare, men rosten sover inte, som Neil Young sjunger.
När jag verkligen lämnade ut mig blev jag slängd på sophögen.
I morgon för ett år sen skrev jag det mail som skulle komma att förändra mitt liv för alltid (du hör att jag har ett sinne för drama, Mein nicht-existierende Gott).
Jag vet inte om jag ska be dig ta bort henne eller ta hit henne, ingetdera kommer ju att hända, så jag ber väl om styrka att acceptera (snart, mycket snart kommer jag att kräkas på det uttrycket) att hon är där och förblir där. I skallen, forever and ever, som Demis Roussos sjunger.

Sådär. Nu känns det lite bättre.
Men det finns likafullt ingen gud.
Not even mammon nor gaia.

2 kommentarer:

ylva sa...

Utelämnande och bra , som alltid när du skriver om ditt hjärta!

Em sa...

Puss och kärlek!