En formulering hos Marcus Birro hugger sig fast i mig. Göteborg är ett museum. Ja, visst är det så. I alla möjliga bemärkelser. En blandning av upp till kamp och livet är en fest i tonåren efter återkomsten. Och barndomsdimman i Biskopsgården, Frölunda, Slottsskogen och Liseberg. Malmö är väldigt nu och en stad som jag är med och formar, men som också formar mig. Sveriges högsta hus och första fair trade city och allt det där. Falafel, parker och bron.
Men Göteborg är alltid som att göra ett återbesök i det som varit. Första stegen, första skoldagen, första fyllan, första knullet, första valet, första depressionen (fast det fattade jag inte då) och allt det andra. Mitt gymnasium har blivit komvux och alla stofilerna är döda eller pensionerade. Undrar var Camilla tog vägen och om Petra som jag var hemligt förälskad i en hel termin nånsin såg mig?
Jag tror inte på the fruedian shit om att man för evigt är formad av sin barndom. Det finns alltid nya dagar och möjligheter.
Men Göteborg är ett museum.
Så sant så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar