Tack, L!

Men det var ju ändå så att någon fanns där när livet var som jävligast och allt hopp hade lämnat mig. Det är fan inte länge sen, det bara känns så.
Den värsta dagen i mitt liv.
Vi hade inte setts på en tid, hon hade fått komma och gå i mitt liv när ingen annan gjorde anspråk på mig, men utan att tveka alls öppnade hon dörren för mig och sen satt vi och låg vi och pratade och hon höll om mig och hjälpte mig att reda ut begreppen.
Jag svävade i ett intet, men hon höll om mig.
Jag var lurad, försupen och föll ner i depressionens mörker, inte helt dock, för hon höll om mig.
Jag trodde jag skulle dö, men hon höll om mig.
Jag pratade och pratade och hon höll om mig.
Jag var alldeles tyst, hon höll om mig.
Sen somnade vi varandras armar och dagarna som följde var omväxlande gråt och beslutsamhet.
Ärren läker inte helt, jag är antagligen skadad för livet.
På vissa plan är lampan släckt, rullgardinen nerdragen och ögon slutna.
det måste jag acceptera.
Men hon höll om mig, jag var värd något

Undrar om jag någonsin tackade dig, L.
Hoppas det inte är försent.