Kanske mer ödmjuk, dårå.

Samtidigt som jag står för det jag säger om att jag vågar vara öppen och sårbar, så får jag nog addera en gnutta ödmjukhet.
Jag har flyktbeteendet i mig, viljan att skapa egna världar, att dra nån annanstans istället för att se verkligheten i ögonen.
Jag tog mig ur lögnerna, ur drickandet, ur depressionen, men jag vet att jag kan hamna där igen, så fort jag tror att jag inte duger som jag är.
Parkbänken är alltid nära för såna som oss, om vi inte förebygger.
Jag vill att ni ska veta att jag är medveten om det.