22 mars 2008

Normen, så intatuerad.

Vi tog oss egenom snöyran och kom hem till morsan. Örebro är en förhållandevis trevlig stad, för att vara mellansvenskt inland. Morsan bor i en br-trea och min syrra bor en bit därifrån i en likadan. Liten uteplats och barnvänligt med garagelängor. Så vill inte jag ha det precis och jag har testat, så jag vet vad jag snackar om. Tre jävla år, i radhusskiten.
Jag vill fortfarande bo med Emelie i ett kollektivboende där man tar det bästa ur alla världar. Det trevliga med att bo med nån och det trevliga med att få vara ifred och göra sin egen grej. En möjlig gemenskap, men ingen påtvingad som i parlivet.
Morsan berättar vid frukosten om nån väns barn som renoverar ett gammalt hus med stor trädgård ute på landet och att syrran drömmer om nåt liknande; man och hus och family life.
Men jag betvivlar att syrran skulle härda ut att gå in i könsmaktsordningen igen.
Hon som har en stark identitet i yrke och liv skullle bli en utomordentligt dålig deltidsdubbelarbetande morsa, tror jag.
Varför i helvete drömmer folk om sånt som dom misslyckas med förr?
Varför är normen så intatuerad i våra skallar?

2 kommentarer:

Emsan sa...

Tänk så nära vi var radhusskiten... ;)

Jag har städat idag! :D

Vilse på Värnhem/Anders sa...

Kan aldrig bli skit med dig!

Duktig du är.