Lyssnar på Pogues och plockar med kläder och ungarnas skit som är överallt i lägenheten. Det är en solig eftermiddag, som gjord för en löptur och så får det bli. snart är sektbarn utläst och då är det dags för en bok om eget ansvar. Huvaligen, som den missbrukarsjäl jag är, så är det traditionellt en av mina svaga grenar.
Jag har haft lätt för att lägga ansvaret för mitt liv i andras händer och sen göra mig till offer. Vägen till förändring var lång och bökig, men tog sin rejäla start när jag på sonens födelsedag i mars 2005 meddelade min sambo att relationen var över. Jag har (pre-S) haft en serie av inte så lämpliga flickvänner och dejter, men det kan ju inte bara vara otur. jag har valt på fel kriterier, helt enkelt. Jag har letat och förbannat ensamheten och nu då, simsalabim, direkt när jag tycker att ensamheten är okej, så sänker jag garden och släpper in henne. Det är mitt val, det som de andra. Jag har valt fel både i kärlek och i annat. det är sällan värre än artt man kan backa hem och göra nytt, men jag trots att jag är klokare nu, ska jag inte känna mer säker än att jag faktiskt vet att jag kan trilla dit om jag inte är vaksam. Offeroftan ligger hopvikt och fin på stolen och lockar, som alkoholen, som flyktsodor med olika smak och färg.
Och kärleken, så underbar den är, när det är på riktigt, utan vaksamhet eller smygande. Att allt som händer mig är min egen förtjänst eller fel är inte lika underbart i alla stunder, men hellre det än motsatsen. Det politiska i det är att det inte finns något som ursäktar passivitet. Inga syndabockar, ingen annan som borde göra saker istället för mig. Av mig efter min förmåga, typ. Och man förmår mer än man tror.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar