Perrongscen.

Det är ett sånt avsked som inte ens kladdkaka botar. Så det får bli en slät kaffe i mitt kök. Det och Abba. Men i eftermiddag kommer ungarna och livet tar en ny vändning. Nere på perrongen stod tusentals och tog avsked. Perrongscener har sin egen dramaturgi och slutar lyckligt precis varannan gång och man ska ju bara räkna de lyckliga stunderna, har jag förstått. Det har gått en vecka. Jag tog henne till Köpenhamn, såklart. Till Christianias lugn och brötighet, till Örstedsparkens ljuvlighet, Nyhavns turister och kommersen på pisserenden och Strädet och Ströget (som man aldrig kommer undan). Men det var ju mest vi, såklart. Vi och Malmö. Och resten av världen gled liksom undan. Nu sitter hon på tåget till sin jävla destination i Sveriges kulturella hjärta. Det är åt helvete för långt bort. Det finns ingen pardon. Mer kaffe, please.