08 juli 2008

Inget var bättre förr

Jag jobbar ju med funktionshindrade och det är att ständigt testa metoder och vägar och se vad som funkar för dessa små individer "med särskilda behov", som det då kallas lite fånigt. Det är så lätt att göra fel, men hellre lite fel än inget alls. Och viktigare än ambitiösa träningsprogram är kramar, pussar och en sång då och då, det får vi inte glömma. Föräldrar är oroliga och vill såklart inte att det ska vara något "fel" på deras barn. Det vet jag allt för väl, kan jag lugnt säga efter att ha befunnit mig på den sidan en del. En gång för länge sen var jag den där ungen som var lite svår att förstå sig på. Kass finmotorik hade jag och inte väntade jag på min tur heller, utan pratade rakt ut i luften om vad jag kände. Sen kunde jag läsa och skriva när jag började skolan och fan vet om inte det rubbade skolans cirklar allra mest. Om det var något som intresserade mig, så brann jag som tusen eldar, men om nåt var trist så släppte jag det omedelbart. Jag kan inte räkna alla gånger jag åkte ut i gamla Påvelundsskolans fula korridor eller blev luggad av min elaka fröken Ann-Greta Farnelid i första klass. Sen fick jag en helknasig diagnos, men skitsamma, jag överlevde och mår bra.
Det är en fröjd att se hur mycket mer vi pedagoger vet nu, jämfört med det som dom visste då. Ingenting var bättre förr, ingenting.

1 kommentar:

Kajsa sa...

Det där låter som min skolgång. I ett nötskal.