01 juli 2008

Trots allt älskar jag förskolan.

Ni vet att jag tycker det bästa för barn är att tidigt börja i förskola. Och en dålig förskola är oftast bättre än ingen alls, därför att det minskar mammas börda som huvudförälder och dubbelarbetande. Men min kärlek till förskolan får sig ibland en törn, eftersom förtroendet att bedriva en rolig och lärorik verksamhet rätt ofta missbrukas. Det fuskas med både det ena och andra. Personalen, som beklämmande nog, på allvar kallas fröknar agerar ofta slentrianmässigt och mot bättre vetande. Somliga är så inkompetenta att man undrar om dom hittat examensbeviset i botten på ett flingpaket. Samtidigt härskar inte sällan en jantelag, där ingen pedagog får sticka ut hakan. Och trender kommer och går, ofta upprepas slitna fraser om att sätta barn i centrum och att satsa på språket. Fast, som jag ser det, ska inte ungar sättas i centrum, utan slussas in i samhället och bli en av oss. Och detta med att satsa på språket emotsägs av att det finns väldigt många pedagoger med uselt språk. Förmåga att kommunicera på god svenska är ett måste om man menar allvar med språkpratet. Genusfrågornas ställning i förskolan får mig ofta att ta mig för pannan, även om det såklart blivit bättre med de satsningar som görs. Men snacket om gulliga flickor och tuffa killar lever och frodas som en cancer. Och det blir ofta fel även när man försöker. Ni vet, "pojkaktiga sånger", manliga nätverk där man dricker pilsner och äter biff (på sant!)för att visa att man är MAN även om jobbar med barn. Ja, dear me, det finns mycket att ta i.
Men det viktigaste är kanske att vi i förskolan alltid ska välkomna barnen, oavsett vad föräldrarna gör på dagarna. Vi ska skita i om föräldrarna är strebrar eller latmaskar, om de spendrar dagen på kontor eller hemma i soffan. Vi ska göra vår verksamhet till ett mästerverk och sen våga stå för att förskola alltid är det bästa för barnen. För det är det. Trots allt.

2 kommentarer:

ylva sa...

Klockren insändare, skicka in så alla kan läsa kloka ord!

Anna Fredriksson sa...

Det var ett fint brandtal för förskolan. Och seriöst. Det blir det ju när man även ser svårigheterna. Jag hade inte överlevt småbarnsåren utan vår förskola, med sina förtjänster och brister. Det var vårt andra hem.
En viktig sak där skolan borde lära sig av förskolan är att bjuda in föräldrarna. Att man känner att det är ok att säga vad man tycker, just i egenskap av förälder, att kunna diskutera utifrån det.
Många föräldrar är fortfarande rädda för skolan, känner obehag inför föräldramöten och utvecklingssamtal. Det skrämmer mig.

anna