Jag minns hur humorlös min dåvarande tyckte jag var när jag skrev i bloggen att det inte är okej att använda depression som nånting skämtsamt.
Hon hade av sin generösa arbetsgivare blivit bjuden på en ståuppkväll som sades bota depressioner.
Yeah, right.
Jag medger gärna att jag har en depressiv ådra, men inte fan är det någonting skojigt med det.
Det är, however, mitt öde.
Och med all sannolikhet skulle jag kunna snacka till mig en bokstavsdiagnos.
Men vad skulle jag med den?
Jag vet att jag snurrar till saker, så har det varit sen den där decemberkvällen för så många år sedan.
Klart att jag ibland avundas räknenissarna; dom som sitter i sina kontor och tjänar dubbelt så mycket som jag, välklädda, hälsosamma och organiserade.
Dom behövs, men det gör jag och min älskade också.
Vår eld är en påminnelse om att det finns en värld därute som behöver passion, engagemang och lidelse. Räkna fram den kvoten, mattesnillen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar