Skulle aldrig ha varit hon och jag, det var en meningslös kamp.
När hon nu publicerar en kärleksförklaring på bloggen till honom, så gnuggas det ännu en gång in i mitt ansikte. Jag var nog ett trevligt mellanspel, ett pikant inslag, som ändå i längden inte passade på parmiddagarna i den (små)borgeliga förorten.
Fel värderingar, fel intressen, fel inriktning och fel utseende (innan jag klippte mig).
Det är inget att vara bitter över och egentligen inget att ångra.
Jag försökte ännu en gång med någon som inte ville ha mig som jag var och nog för att vi hade trevligt emellanåt, men på riktigt dög jag inte.
Hon låg hela tiden i startgroparna för något annat.
Nu är hon där och jag här.
Livet går vidare och vi blir båda lyckliga.
Och Dylan sjunger i bakgrunden att du går din väg, jag går min.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar