Brainfucking

Inte ETT endaste jävla bra förhållande.
Jo, i början...flera år faktiskt...med mina stora barns mamma, men vi drog ut på det för länge...och så ett embryo till förhållande som jag aldrig gav någon chans några år senare.
Alla andra förhållanden har varit mer eller mindre dödsdömda från början.
Därför att brainfuckingen upphör eller aldrig har funnits där.
Därför att dom charmiga olikheterna som i början fascinerade och lockade, med tiden framstått som ett Mount Everest som ska forceras i sandaler och shorts, utan krokar eller lina.
Därför att jag med glädje burit skygglappar och tänkt att, jaja, hon tycker så, men det löser sig nog.
Det funkar inte.
Det löser sig inte.
Dom som egentligen ville ha någon annan snubbe, fast gärna med mina ögon, dom som sett mig som ett stycke vax som ska formas eller en vilde som ska tyglas. Dom som suttit vid mina fötter och dyrkat mig (ganska få), alla dom går bort, för brainfucka bra kan man bara göra med en jämlike som ser mig som en jämlike. Som vet hur jag är och ändå gillar det.
Brainfucking är viktigare än sex.
Seriöst, bra sex kan man få med rätt många, men ytterst klarar kombin, syster i kampen, brainfucker och älskarinna.
Så är då brainfucking.
Soulfucking skulle det kanske också kunna kallas.
Vi knullar varandras själar och hjärnor.
Vi är genuint intresserade av vad som finns där och vill penetrera varandra djupt, hårt, mjukt, soft, intensivt med tankar, känslor och ord som stannar kvar.
Vi kan vara separerade av tusen mil och bergskedjor och oceaner, men signalerna går ändå fram.
Så nåt. Det lilla.