27 maj 2007

Depp igen.

Så kom den tillbaka då, depressionen.
Trots all grönska, trots fågelkvitter, utan novemberkyla, men med full kraft och symptomen: Somnar inte, vaknar tidigt, trots att jag är trött, kort stubin, låg självkänsla och gråt.
Och svartsyn, rastlöshet.
När täcket slets av mig var jag precis så naken som jag är, så liten som jag är, så bortglömd, så ignorerad, så självömkande...
I morgon ska jag lyssna på min doktors lugnande ord i telefonen och bestämma en tid.
Sen ska jag vila mig och diska min disk.
Jag ska skriva en lista och hänga min tvätt på tork.
Och sångtexten ska bli färdig.

6 kommentarer:

Anonym sa...

Kanske känns den obetydlig, men här kommer den ändå; Distanskramen.
KRAM!

/M

Vilse på Värnhem/Anders sa...

TACK, vännen!

lina sa...

det sägs att man inte åker lika långt ner när man redan varit nere i botten. Att man känner igen de olika stadierna och redan tagit sej igenom dem och därför stoppar det tidigare. Så har det nog varit för mig...men det gör lika jävla ont ändå när det kommer tillbaka.
Kram på dig

Vilse på Värnhem/Anders sa...

Kram tillbaka, lina, kramar behöver jag nu i massor. Och jag reder ut det här med. Och lär mig mer om livet, förhoppningsvis utan att bli cynisk.

Em sa...

Aj då.. Kram och pepp!

Umeboshi sa...

Kramar behöver man som mest när man är som minst, så jag skickar en stor famn åt ditt håll...