Aldrig så ensam.

Uffe sjunger snyggt om att jag aldrig är så ensam som jag tror.
Det kanske bara känns så, dårå.
Potatisen kokar och hennes stämma ljuder hoppfullt i mina öron.
Ändå är jag därnere ett tag.
Dygnet som passerat har varit ljuvligt.
En dag på den grönskande gården.
Mitt vardagsrumsfönster är snyggt inramad av murgröna.
Inte bara imramad, det är som ett grönt filter som som gör allting vackert.
På gården var alla glada och pratsamma.
Det finns otroligt många trevliga människor i huset; vårt kvarter bubblar av liv och gården doftar av kaffe och utslagna blommor.
Igår gjorde sonen mat, det tog hundra år, han frågade om allt, men han levererade.
Men så nu på eftermiddagen så händer något som triggar igång skiten.
Och då faller jag handlöst, tills fallskärmen utlöses och jag landar mjukt i hennes öra.
Inte fan är jag ensam.
Det bara verkar så ibland.