Mellanbror står i spelbutiken och dansar med i en hiphoplåt.
Det är en strålande dag i Mikael Wiehes och Timbuktus stad.
Och när min brunbrände son står där, så fattar jag storheten med Malmö.
Läget, blandningen av människor från alla hörn och grönskan denna sommardag.
En stor stad, men inte större en att man kan promenera från ena änden till den andra på en halvtimme.
Här ska jag leva, här måste jag leva eftersom det är mina barns plats på jorden.
Och jag är övertygad om att mina ungar blir bättre människor av alla intryck, alla kulturblandningar och allt kul vi hittar på i denna staden.
Vi picknickar i skuggan under det roliga trädet i Magistratsparken och förbannar att biblioteket inte har öppet när jag och de flesta har tid att gå dit.
Min längtan följer med som ett extra sällskap, ibland som frustration, ibland som ett leende på läpparna. Men med är den. Oåterkalleligen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar