Ni som sviker min tillit, tänk er för.
Min tillit är som ett korthus och just nu tror jag att jag inte litar på någon.
Alla kan försvinna, allt kan försvinna.
Alla kan göra mig illa, de flesta gör mig illa.
Enkla saker triggar igång mig.
När vi skulle gå till dagis idag så hittade minstebror ett diadem till en barbiedocka och uttryckte sin uppriktiga förvåning.
Och, nej, han har inga barbiedockor.
Sen fortsatte han att prata med mellanbror om att Scarface minsann fanns som gubbar också. Jag vet varifrån diademet härstammar.
Två små tjejer som kom in och helt naturligt krävde och fick platser i mitt hjärta för nästan precis ett år sedan. Dom ingick i paketet närmast bokstavligt, eftersom deras egen pappa just då inte förmådde ta hand om dom som han borde.
Mitt hjärta stod vidöppet och det gör det ännu, skulle jag tro.
Jag har aldrig varit vidare bra på att hålla ett lagom avstånd eller ha kul för stunden.
En varm junidag svek jag mina egna små genom att låta dom bevittna min förälskelse.
Jag borde låtit bli, borde fattat att det inte kunde bestå.
Borde skonat allvarliga, tänkande, analyserande mellanbror från det.
Men jag var så övertygad om att jag kommit rätt, så lycklig, så hoppfull.
Det är ett tag sen nu.
Det hopp jag har nu ryms på min lillfingernagel.
Orkar inte, vågar inte släppa taget och in nån helt och fullt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar