Italiensk glass, ingen jävla girlie!

Deltog i en nätdiskussion idag som handlade om man kunde ta sig tid att diskutera en liten sak som GB:s nya flickglass, när människor svälter eller dör i svåra sjukdomar.
Ska man inte prioritera det viktigaste och sätta in all kraft där?
Hm, tänker jag. Ska jag i så fall sitta på en uteservering med mina pojkar och smaska dyr italiensk glass, när jag kunde köpt piggelin och skänkt resten av pengarna till behövande?
Eller skänkt allt till behövande med en gång!
Men efersom jag både i mitt jobb och utanför är ganska engagerad i de stora frågorna äter jag glassen med ro. Jag behöver inte göra allt själv. Om allt skulle vara upp till mig, så kan det lika gärna falla. Och eftersom glassen girlie är ett utskott på samma träd som göder talibaner, tvingar män att strypa sitt känsloliv (utom när det är fotboll på TV) och skapar löneskillnader som till och med verkar öka, så engagerar jag mig lite i det också.
Hur tråkig andra än ser mig.
Men jag är också en del i systemet.
Jag köper pojkleksaker till sönerna och till grodans tjejer köpte jag några gånger tidningar om prinsessor och sådär.
Jag står inte utanför systemet.
Ingen kan göra allt, men alla kan göra något, är en slogan som står sig bra.

Den italienska glassen är förresten supergod och Drottningtorget är ett roligt torg lite vid sidan av. Målet att stimulera folklivet som vi i TN sätter som en av våra viktigaste uppgifter gillar jag verkligen. Folk mår bra av att träffas, se varandra och kanske spana.
Åtskilliga på Drottningtorget är människor som i yngre övercoola skribenters bloggar skulle kallas mongon, puckon, idioter och skällas för fula och felklädda.
My kind of people.
Långt från Stureplan och Avenyn.