26 mars 2007

Rullar genom stan.

Åh, jag rullar genom stan i den ljuvliga vårvärmen och kommer jobbet precis i tid till kvällsmötet. Mina inlines är inte särskilt bra, men dom funkar. Fast jag får skavsår på höger fot. Har inte åkt särskilt mycket med dom, självklart var dom ett impulsköp, allt jag gör som är riktigt viktigt sker på impuls. Ja, köp av inlines är kanske inte så viktigt. Minns när jag köpte dom, till och med datumet. Det varden 11 april, det året. Jag var glad och kär och det var vår som nu. Jag kände mig lite sprallig när jag mötte min älskade på en parkering där vi brukade ses, sprallig och glad. Men hon var tyst och svårfångad.
Nu vet jag att man ska vänta ut tysta människor, men jag fattade inte ett skit och försökte närma mig för att få reda på vad som hänt och vad jag kunde göra.
På kvällen innan vi somnade tänkte jag att det bara var hjärnspöken och sen somnade jag gott.
På morgonen bad hon mig åka hem.
Jag var så sårbar och skör, hela mitt hjärta gick i bitar och golvet rämnade under mig.
Vår plan, vår långhelg, vår första hela vecka tillsammans blev till grus.

Nu rullar jag genom stan, ensamstående, singel och undrar om jag lärt mig något och i så fall vad. Ska jag sluta med att släppa människor inpå mig, ska jag fokusera på träning och på politiska uppdrag, bra böcker och mina ungar?
Kan jag lära mig att hålla distans och inte tänka så höga tankar och säga så stora ord?

Kärlek gör så jävla ont, som Nazareth sjöng den där gången.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Klokt beslut. kKärleken skall man vänta på inte jaga efter.Den kommer bara du inte hade så bråttom. Är det bara 2 år du varit ensam? Jag var ensam i 4 är nu ihop med en ängel sedan snart 9 år. Ge dej tid. Calle med c

lucy sa...

självklart ska du inte sluta. höga tankar och stora ord är så fruktansvärt sällsynta...
jag gillar att läsa din blogg ibland av just den anledningen. och för att det är en skön påminnelse om att män minsann också har känslor :)

förresten, din blogg har blivit rosa! oväntat. och coolt.

Anonym sa...

Åh, vad jag känner igen mig i dina funderingar just nu!
Helst skulle man vilja rulla in sig i sitt skal och passa sig noga för att släppa nån inpå sig igen! Men i slutänden gör man ändå det, när man träffar nån som berör en.
Och det är väl så det ska vara.
Visst sjutton gör kärleken ont, men samtidigt kan den vara otroligt härlig och det är det som får oss att fortsätta våga!