Som att våren är här.

Jag tycker inte så värst mycket om Lars Vilks, måste jag säga. Muhammed som rondellhund är tämligen töntigt och rent effektsökeri. Å andra sidan fattar inte alla muslimer att staten varken kan eller vill förbjuda korkat effektsökeri. Och jag förstår att det är bra media att låta taliban-wannabees representera islam i TV, men särskilt snällt och representativt är det inte. Men låt Vilks hållas och belöna honom inte med uppmärksamhet, så försvinner mordhoten och vi kan tala om viktigare saker. Som att våren är här med snödroppar och krokus, men att det kommer en vinter igen. När nästa vinter kommer ska jag vara beredd på ett helt annat sätt, men lika sårbar och oskyddad som någonsin, skulle jag tro. Jag kommer ha fullt upp med att tråckla ihop arbete med nya politiska uppdrag och så fyller jag 47, den dagen man tas ur rullorna för värnplikten, om den nu hade funnits kvar. Jag är inte helt fri från ältande ännu. Jag minns datum och klockslag för oförätter, men sällan när jag gjort någon illa. Ingetdera kan jag påverka, utan det är bara att förlåta och förlåtas och gå vidare. Allt kan man inte förstå, det får jag förstå. Idag gick Sara och jag genom Limhamn och hela vägen hem förbi Ribersborg och genom parken och längs kanalen. Vi pratar och pratar, vi. När vi är tillsammans är det som det ska. Och vi är inte duktiga som står ut med avstånd och längtan, vi gör det man måste göra. Acceptera det man inte kan förändra, förändra det man kan och se skillnaden. Vi planerar för oändligt många nya äventyr.