Mymlan har då och då bloggteman som jag hänger på. Denna vecka handlar det om avslut. Och det är så klart lätt att hemfalla åt det vanliga och prata om kärleksrelationer som tagit slut eller mitt eviga snack om alkoholen, men jag ska berätta en annan historia istället, som man säger nuförtiden.
Det var den allra första dagen i månaden maj, maj som här i Malmö alltid är mellangrönt och försomrigt. Jag, Annika och Stefan satt och drack kaffe på ett nyöppnat fik på Sigtunagatan alldeles vid Södervärn. Vi hade sett demonstrationståg och lyssnat på tal som vanligt och som vanligt var det inget som direkt tilltalade oss. Stefan rökte och Annika hade känningar i magen. På kvällen planerade vi att köpa hem kinamat och kolla på Sverige-Sovjet i ishockey-VM. Men det skulle bli ändrade planer. För när kvällen äntligen kom ringde Annika och jag taxi och skrevs in i MAS journaler som blivande föräldrar och nån timme efter midnatt föddes vår dotter. Det var en början med också ett avslut. För även om jag såklart senare både ätit kinamat, kollat ishockey och fikat, så var ungdomens lättsamma tid slut. Oansvaret var över. Den där majdagen tog vi farväl av ungdomen och avslutade det enkla livet och åtog oss en svårare uppgift. Jag har aldrig tittat tillbaka med ånger i ögonen. Det var dags, den där majdagen, det var det. Ibland funderar jag på dom som stannade kvar några år i ungdomen, hur dom tänkte och resonerade, om dom åt krumelurpiller eller hur dom lyckades härda ut ytligheten, men jag får inga svar. Förmodligen är det mer av en klassfråga än jag fattade då. Jag och Annika gjorde vad folk i vår klas alltid gjort: skaffade utbildning, jobb och barn snabbt och våra polare ur medelklassen gjorde det dom alltid gjort: förverkligade sig och sökte mening i livet. Att min ungdom avslutades på arbetarnas helgdag är liksom bara typiskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar