Inga tricks och snällt knark.

Det dimper ner ett mail i min box om att jag kan få lära mig hur man träffar den rätte. Det är visst en bok eller en kurs och så finns det dejtingcoacher att tillgå, står det. Åh, denna längtan efter kärlek och enkla metoder för att hitta rätt. Men det finns ju inga trick som funkar, för vitsen med trick är att förställa sig och varför i hemmelens namn skulle jag vilja ha någon som förställt sig för att bli attraktiv. Det tråkiga är ju att någon ska vilja ha mig som jag är: grinig av för lite blodsocker, ibland för rabiat och tvärsäker i diskussioner, men kanske med annat som väger upp det där. Att vara populär är inget att sträva efter. Det räcker så bra om min Sara vill ha mig och om mina barn tycker jag är en bra farsa, att mina kollegor vill samarbeta med mig och att livet i de gröna funkar. Frågan är varför jag valdes ut som lämpligt offer för dejtingcharlatanen, jag som varken är singel eller lättlurad på det viset. Fast på ett sätt föredrar jag att vara lättlurad framför att vara ständigt vaksam och misstänksam, det blir ett kallt och hårt liv om man tror alla om ont. Jag föredrar en fet smäll nångång emellanåt framför att alltid gardera mig. Men inte heller där finns några manualer eller böcker eller coacher till hhjlp. Du måste göra jobbet själv.

Det här är till Sara på födelsedagen. Dom banala texterna är oftast dom bästa. Min Sara är inte bara vakrast och bäst på det uppenbara sättet, hon är den som analyserar, argumenterar och utmanar min hjärna och mitt hjärta. Jag är beroende av dig, du är som snällt knark. Jag är din i alla mina dagar. Utan manualer, utan skyddsnät. Som det ska vara.