23 mars 2010

Det var söndag i slutet av mars och året var 1980

Aldrig, aldrig, aldrig ger vi upp, sjöng vi. Och vi gick runt och knackade dörr i den vidriga småstaden och vi trodde att vi hade en majoritet med oss, men så var det inte. Fast nära nog 40 procent av svenskarna röstade för avveckling av kärnkraften och det är helt otroligt om man ser på dagens opinion. Kärnkraftslobbyn har lyckats, trots att kärnkraften inte är mindre dålig nu än då. Det jag framför allt lärde mig under kampanjen inför folkomröstningen var hur det politiska spelet funkar och att S inte drar sig för något när dom vill vinna ett val. Gång på gång fick vi höra att vi ville tillbaka till stenåldern och att välfärden skulle gå under utan kärnkraft. Vi pressades till försvar och sossarna och LO behövde aldrig förklara om dom verkligen trodde att tillväxten saknade gränser eller hur avvecklingen med förnuft skulle gå till. Våren 1980 kickades min politiska aktivism igång och den har aldrig upphört. Det är en eld som hela tiden brinner; viljan att förändra världen, övertygelsen om att en annan värld är möjlig. Och man ska göra det tillsammans med andra. Man ska dricka kravat kaffe och diskutera paroller och motioner och man ska klä upp sig och ta fajten i de fina salongerna. Som träd med djupa djupa rötter. Nu och för alltid. Dessutom fyller bästa Rasmus år.

2 kommentarer:

Göran Hådén sa...

Det var ju faktiskt 97 procent som röstade för avveckling av kärnkraften 1980, eftersom något annat alternativ inte fanns. Frågan var hur snabbt kärnkraften skulle avvecklas. Onekligen ett annat opinionsläge då...

Anders sa...

Fast jag minns det mest som retorik; vi såg det nog som en NEJ och två JA-linjer. Ettan och tvåan innebar ju att nya aggregat startades.