23 mars 2010

Tid för mat och kärlek (veckans bloggtema).

I sommar får jag ett nytt överhuvud, när gästrikeprinsen Daniel blir hertig över mitt födelselandskap Västergötland. Västergötland är ett skumt jävla landskap, mångkulturellt kan man säga, hela vägen från Tivedens skogar via slätter och bortkomna småstäder genom Göteborg och ända ut till Vinga fyr. Västgötahumorn är egendomlig och torr och förutom i Göteborg har här inte fötts några radikala idéer. Brända kyrkor och påhittade korsfarare är vad man tänker på. Vi som fötts till tågnördar tänker så klart också på det gigantiska smalspårsnätet, som idag bara finns som små snuttar i Skara och vid Anten. Men Daniel blir hertig för sin kärleks skull och då är det okej med mig. Han älskar sin Victoria så mycket att han åtar sig att tillbringa resten av sitt liv bakom stängsel och framför kameror. Det är helt underbart och kärleken är störst av allt, större än tro och hopp, det sa till och med Jesus. Victoria har haft problem med ätstörningar, precis som så många andra tjejer med höga krav på sig. Man vill kontrollera allt och mat är så konkret och så lätt att skippa. Och det är så lätt att tycka att man inte duger som man är, men nog duger du alltid, Victoria Bernadotte och alla andra människor på jorden. Min egen närståendes ätstörning förstod jag mig inte riktigt på. Det pendlade mellan kladdkakor och riskakor och det var ett evigt vägande och jämförande. Och det är väl just nu man ska säga att det utseendet inte spelar nån roll, men visst gör det. En vältränad person med sunda matvanor toppar listan och längst ner hittar vi dom som varvar majonäs och herbalife i sitt självförakt. Victoria blev frisk och kär och det blev min närstående också, tror jag. Jag säger inte att kärlek botar allt, men utan kärlek klarar vi oss dåligt. Vi svälter liksom.

Inga kommentarer: