Fel människor tar åt sig.

Rasismen kommer inte alltid i form av korkade bönder från Sjöbo eller puckade dressman-Jimmies från Sölvesborg (och skinnskallarna verkar ju helt utdöda). Ibland är det människor som i andra delar av livet är snälla, glada och empatiska. Det stör som fan, man vill ha sina människor på plats i fållan. Är man rasist, så ska man tammefan vara osympatisk över hela linjen, för annars är det något som inte stämmer. Och när jag ropar högt på fejsbuck om hur trött jag är på rasistiska kommentarer, så är det såklart fel människor som får samvetskval. Dom som införlivat kränkande tillmälen om muslimer i sin vardagsvokabulär tar inte åt sig. Sen är man inte rasist om man tror att invandrare är överrepresenterade i brottsstatistiken (det är bara att läsa innantill), däremot är man rasist om man hävdar att det är etniciteten som gör någon kriminell. Själv tillåter jag mig att bli störd av den sjukt konservativa synen på genus och familj som jag möter på jobbet, men det är knappast rasism det heller. Jag tror inte det sitter i arvsmassan, jag tror bara att det handlar om att man aldrig behövt konfronteras med sina åsikter. För längesen skrev jag en bloggpost om att rasister inte läser böcker. Det gör inte sexister eller homofober heller. Bildning botar nästan alltid. Bildning och möten över olika sorters gränser.

En subtilare form av rasism ärantisemitism, maskerad till israelkritik. Samtidigt som H&M finns i slavstater som Saudi, Kuwait och Qatar och i självaste Kina, så är det etableringen i det demokratiska Israel som kritiseras. Och samtidigt som Israels regering med rätta kritiseras för bosättningspolitiken, så nämns inte med ett ord att flickorna i Gaza av myndigheterna beordrats att klä sig anständigt i skolan(= slöjtvång). För judar gäller alltid hårdare regler. Unga skenbart radikala människor kan vara lika rasistiska i sin praktik, som gnällkärringar som pratar om hucklen och blattar. Det kan vara värt att minnas.