Det finns en snubbe i partiet som då och då tar chansen att hoppa på mig när jag avviker från huvudfåran i partiet och oftast med de simplaste av argument. Att jag inte bara säger ja och amen, utan faktiskt orkar reflektera och problematisera sånt som andra tar för självklart retar en del, vet jag. Sen har jag såklart uttryckt mig klantigt och fel lite då och då, men jag tar hellre den risken än risken att se ut som en död fisk som flyter med strömmen. Min blogg och hela mitt politiska engagemang blir roligare och mer trovärdigt av det, inbillar jag mig. Det fånigaste som finns är väl när anställda i partier bloggar så sjukt PK och partilinjen att man kan ta det för pressmeddelanden från kansliet. Att läsa eller kryssa mig är att ta ställning för en självständig analys. Jag är lojal mot de överenskommelser jag sluter och de beslut som jag är med och fattar, men i övrigt är jag fri.
Ta det eller strunta i det. Men ska partier ha en framtid, så ska man nog låta medlemmar och förtroendevalda ha en ganska lång lina i kopplet. Lenin är lyckligtvis väldigt död.
Även här tror jag att de gröna i Malmö kan vara en förebild. Vi har ett stort spann bland våra medlemmar, från radikalfeminism till latteliberaler, men vi gillar varandra trots våra olikheter. Allt som andas partipiska är närmast tabu. Däremot är diskussionen öppen och fri.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar