30 november 2009

Han förstår.

Sonen ondgör sig över att han inte får spela en trettonminuterslåt med Jimi Hendrix för sin lärare när det är dags att redovisa musikarbetet. Han blir sur och börjar klaga på att hans klasskamrat minsann fick välja att göra ett musikarbete om sin pappa som inte ens är KÄND. "Men, du vet, hans mamma och pappa har bara varit tillsammans med varandra", fortsätter han. Så har normen förskjutits i Malmös centrum att en elvaåring tycker att det är anmärkningsvärt om ett föräldrapar inte haft fler partners än varandra. Och jag är glad för det. Jag växte upp i ett samhälle som präglades av enfald. Nästan alla levde tvåsamt med ett lagom antal barn. Det var som en våt dröm för KD, typ. Man stötte varken på människor som älskade människor aav samma kön eller någon som av kärlek lämnade en partner. Att separera var ytterst stigmatiserande och några minareter syntes inte i stadsbilden. Kanske är det ett sånt samhälle som schweizare och kristdemokrater längtar efter, ingen vet. En värld med falukorv istället för falafel och sexneuroser och skamkultur. Jag och sonen tillgör verklighetens folk. Och jag får säga till honom att det faktiskt finns dom som inte vill ha fler än en partner i livet. Minoriteters rättigheter måste respekteras. Han nickar, han förstår.

29 november 2009

Sporternas sport.

Igår var det tipsextrajubileum. Matchen från 1978 var helt okej, med offensivt spel och lerig plan, så som vi vande oss att se det på lördagseftermiddagen fårn tidig barndom och till den dag då den så kallade marknaden krävde kort och boxar. Det fanns en tid, då det var dyrt att åka till England, men väl där kunde man bara åka ut till en arena och betala en femtiolapp och gå in. Helt coolt. Sen var det bara att sjunga med i glory glory Man united eller You´ll never Walk alone som här före ett klassiskt battle of Britain på Anfield.Nu är det billigt att åka dit, men biljetterna kostar tusen spänn och det är trots det alltid fullsatt. Fotboll har blivit så fint och det är trist. Jag gillade dom gamla träläktarna och det billiga kaffet och gubbarnas sköna kommentarer. Nu är det loger och kostymer som gäller. Men spelet är detsamma, trots snacket. Det har blivit säkrare passningar och bättre teknik. Men samma profiler som barndomens (Maradona good, Pelé better) George Best och GAIS egen Sten Pålsson, hela vägen till Kaká, Zlatan och Wanderson. Sporternas sport. The real thing. Aldrig frikopplat från världen utanför, som dagens kastiliansk-katalanska fight nere på Camp nou.

28 november 2009

När alla barn är alla barn.

Det finns alla barn och så finns det invandrarbarn. Det finns alla barn och så finns det barn med handikapp/funktionshinder/funktionsnedsättning. Diagnoser är så bekväma. Man kan liksom säga att det där barnet är lite speciellt och så får mamma ett halvt vårdbidrag och kanske en resurs, som det så vackert heter, i förskolan. Eller rätt till modersmålsträning en gång i veckan. Men tittar man lite noggrannare så ser man ett helt kalejdoskop av olikfärgade bitar. Kalle som får spö hemma och på rasten, Eva som har prestationsångest och Mohammed som avskyr sånt som killar borde gilla och blir kär en sån som han inte får bli kär i. Ingen passar riktigt in om man kollar noga, vi har alla våra brister. Vi är inte verklighetens folk nån av oss, när man studerar oss. Normen skaver som ett par jeans som tvättats i 90 grader och sitter lika illa. Jag avskyr särskolor och modersmålsundervisning, men jag gillar våra olikheter. Det finns inga grupper, bara människor. En mig mycket närstående skulle knuffas in gruppen av retards och puckon, var det tänkt. Skolan ordnade en "liten grupp" där några som hade svårt att lära på skolans vis, någon som inte kunde sitta stilla och nån som aldrig hunnit lära sig svenska skulle sitta på behörigt avstånd från normalerna. Skolan var så nöjd med denna lösning. Ibland kommer fascisten klädd som en vanlig man. Men ingen ska behöva bära stigman, så han flyttades av resursstarka föräldrar till en mer välkomnande miljö. Tur för honom. Jag är nöjd när särskolor och hemspråk tillhör samma skräphög som häxbränning och försöken att göra vänsterhänta högerhänta. Jag är nöjd när alla barn är alla barn.

27 november 2009

Den allra första.

Jag minns min allra första organiserade dejt efter separationen. Nyfiken hade jag registrerat mig på en sajt och nu skulle jag träffa en tjej vid statyn på Möllevängstorget. Hon såg inte ut som på bilden, hon hette inte det hon uppgett och hon rökte, fast hon angett i profilen att hon var icke-rökare. Det sista förklarade hon med att ingen vill dejta en rökare. Vi satt på en av uteserveringarna och hon berättade att hon dejtat 35 olika män under de senaste åren. Jag lyssnade häpen. Hon bjöd på öl och konverserade och ställde kontrollfrågor. Det var min introduktion i dejtvärlden. Man behöver inte vara så generös, förstod jag. Ett klick bort finns alltid någon annan, så människor är mer än lovligt utbytbara. Man spikar en kravlista och hoppas innerligt att nästa person ska uppfylla kriterierna. Men det blir sällan så. Ensamheten blir nog bara större om man har orealistiska krav på sina medmänniskor. Människor är sällan allt det där önskade. Smarta, snygga, bäst i världen på att knulla, diskutera och laga mat. Den allra första dejten gav mig too much information och jag höll mig borta ett tag efter det. Vissa duger inte ens om kraven är lågt satta. Dejtinglivet är som knark för en bekräftelsetörstande singel, men precis som andra droger så sliter det på kropp och psyke. Men risken är att den som aldrig hittar personen som uppfyller kriterierna istället till sist slänger sig om halsen på vem som helst som kan bota ensamheten. Det finns inga nyanser, liksom. Sen har man fullt sjå att övertyga sig själv och omvärlden att grottmannen som lever för sin bil i själva verket är intresserad av skogspromenader och filosofi. Nice try. Jag är glad att kunna säga: aldrig mer. Droger finns inte på min agenda längre. Kärlek, däremot.

26 november 2009

Om skolavslutningar i Sydsvenskan.

Två moderater - Anette Clair och Rickard Wendel - skyller på hänsynen för människor "med annan bakgrund än svensk", som man så sverigedemokratiskt formulerar det, när man vill stödja den förlegade tradirionen att fira skolavslutningar i kyrkan. Det är inte första gången som det skylls på invandrarbarnen i denna fråga, men det är lika fel som alltid. Skyll på läroplanen i stället. Eller på mig. Under min tid i kommunfullmäktige drev jag frågan om religionsfrihet i skolan ganska hårt och grunden för det är formuleringarna i läroplanen som säger att undervisningen ska vara konfessionslös och att inget samfund särskilt ska gynnas. Inget av mina fyra barn definierar sig som kristet och varken dom eller jag önskar se kristendomen som en "överreligion" i skolan. Hade vi gjort det, så hade vi valt en kristen friskola. Och jag har större respekt för mina barns frihet än för vurmande av fördemokratiska traditioner. I de flesta demokratier vore skolavslutningar i kyrkor otänkbart. Det är anmärkningsvärt att vissa moderater bara omfattar valfrihet för föräldrar och elever när det gäller ytliga saker, men vill styra när det gäller de viktiga ställningstagandena i livet. Det är värt att minnas för moderna urbana malmöbor. Inte bara kameraövervakning utan obligatorisk indoktrinering i kristendom är vad som väntar om Clair och Wendel får inflytande efter nästa val. Den som gillar individualism och personlig frihet får söka andra politiska alternativ.

Anders Törnblad, fyrabarnspappa och politiker (MP)

Sopa framför din egen dörr, Ali.

Ali Esbati ska nog tala med små bokstäver om fördummning. Jag vet få bloggar som är så fulla av svepande dissande av meningsmotståndare som hans. Ali skriver som en nyfrälst artonårig smålänning som köpt sin första palestinaschal och flyttat till ett kaotiskt kollektiv vid Möllan; lika onyanserat, lika fyrkantigt och enkelspårigt. Och fancluben hurrar och alla som önskar nyanser och tycker att judar har samma rätt att slippa att få kulor och bomber i huvudet som palestinier och irakier döms obönhörligt som borgare, liberaler och/eller sionister.
Men det är svårt att sopa framför sin egen dörr. Och det är ju alltid den andra sidan som är terrorister, våra vänner är alltid frihetskämpar.
Det är så klart oroande för mediamänniskor både till höger och vänster att kreti och pleti får lov att yttra sig offentligt. Dom (vi) skriver ju så illa och luftar tankar som inte är rumsrena, liksom. Men man måste klara att ta en diskussion och föra ett samtal med alla sorters människor. Börjar man inskränka människors rätt att öpnna käften så är man på Hugo Chavez och Berlusconis sluttande plan bort från demokratin. Det är fult att försöka vinna på fusk. Och blogspot tillhör förresten en större mediakoncern än bonniers. Schibsted är inga filantroper dom heller.

25 november 2009

Lite svar, dårå (men fortsätt gärna fråga)?

cruella sa...
Jag måste fråga om det känns helt bekvämt att vara bunden till s och v. Jag uppfattar inte Miljöpartiet som självklara ingredienser i den soppan.

Det är obekvämt på många sätt. Men hittils har samarbetet gett mer än det tagit. Malmö förändras verkligen. På riksnivå vet vi nte än var det landar. Det är lite tunt ännu.
Rasmus Ling sa...
Tycker du att det vore önskvärt med förbud för gravida att nyttja legala droger, dvs alkohol och nikotin? (Med tanke på att det är förbjudet för födda barn att nyttja detta)

Nej, det tycker jag inte. Människa är man från födelsen, innan dess har man inga särskilda rättigheter. Att föräldrabalken skulle träda in redan under graviditeten verkar konstigt. Sen ska förbud alltid vara undantag.

Kajsa sa...
Men hur frågar man då?
Här eller?
Jag vill veta detta: Vilket är ditt favoritdiskussionsämne på Aff? Klurigt va?

Relationer. Mysteriet med kärlek och samlevnad kan jag aldrig sluta att fascineras av.

Anonym sa...
Vad tllför Vänsterpartiet i det rödgröna samarbetet?

Röster. i övrigt är V ett själlöst, närmast populistiskt parti som alltid viker ner sig för S. Men enskilda medlemmar har jag ett gott samarbete med. Mycket gott, tom.

Bengan sa...
Med tanke på svinerierna inom grisuppfödningen. Har du ngn gånga allvarligt övervägt att bli vegetarian?

Jag har varit vegetarian, men tycker snarare att det är bättre att skärpa kraven på uppfödare och skapa en större marknad för bra kött.

ylva sa...
Tre bästa böckerna du läst?

Jättesvår fråga. Författare som betytt mycket under åren är Lundell, Hemingway och Milan Kundera. Och Roddy Doyles Barrytown-trilogi. Och Moberg och selma, såklart. Ja, du ser! ;)

Annapanna sa...
Du är ju förlovad... Hur ser ditt drömbröllop ut?

Bara hon och jag i en främmande storstad. Eller vi och alla sju barnen. Inte släktkalas alls. Klädsel som drar åt det lila hållet, såklart. God mat, riktigt god mat.

Sen frågade Susanne via fejsbuck om jag gillar Linda Bengtzing.

Nej, inte alls, faktiskt.


Och annapanna forsätter med: "Hur var du som barn?"

Jag var ganska blyg och osäker. Rädd för att mista nära och kära, men med många tunga tankar om livet. Inte lycklig, direkt.

24 november 2009

Frågelådan öppen!

Jag skrev ett fint inlägg om antisemism och löpning, men det föll bort, liksom. Så istället härmar jag en annan blogg och öppnar frågelådan.

Fråga vad ni vill!
Och snälla gör det nu, så det inte ser ut som om jag saknar läsare.
Anything goes, politik, jobb, privat, whatever. Go on!

edit 06.36: fyra frågor har kommit in, men jag vil ha åtminstone sex till innan jag svarar!

23 november 2009

Vi är beredda

När jag kommer hem så lyser det överallt och det ligger kläder och andra saker utspridda här och där. Som vanligt, alltså, bara lite mer. Äldstebror är hemma. Han har ätit mackor med jordnötssmör och druckit juice. Matvanorna blir som dom blir i dessa dagar. Själv var jag på medlemsmötet, det stora medlemsmötet som skulle anta lokalt handlingsprogram för de gröna i Malmö. Ljummet kaffe, långa diskussioner, jag som mötesordförande i över fyra timmar och Karolina som ivrigt antecknande sekreterare. Men vi kom i mål. Nu har vi vår politik klar för de närmaste fyra åren. Inget drama, det är kända ståndpunkter. Grönt, urbant, modernt. De gröna i Malmö har en skönt låg medelålder, åttiotalisterna dominerar stort. Det är som det ska vara. Helt plötsligt var jag en av veteranerna, en av dom erfarna. Det känns tryggt och bra. Personer vars omdömen har betydelse berömmer mitt sätt att leda mötet, men det är lätt när alla vill dra åt samma håll. Det svindlar, allt talar för oss. September 2010, du kan komma nu. Vi är beredda.

22 november 2009

Bilder

Som väldigt ung läste jag en fotobok som hette "Amerikanska bilder". Den skrevs av en man som heter Jacob Holdt, som hade rest runt i USA under fem år på sjuttiotalet med ryggsäck och en liten kamera. Igår såg jag Jacobs bilder igen, och dom tittade på mig från väggarna i de stora salarna på Louisiana, råa brutala bilder i kontrast till det vackra huset och den vackra trädgården, som som sluttar ner mot sundet. "Amerikanska bilder" var en av de böcker och upplevelser som formade min syn på världen och politiken. En annan värld är inte bara möjlig, utan helt nödvändig, det fattade jag när jag såg trashankar, knarkare och fattiga barn med uttrycklösa ögon. Mitt i välfärden, mitt i västvärlden. Jag lånade boken om och om igen från biblioteket i den lilla skithålan jag bodde, för världen var så gigantisk svår och till för att förändras. Nu ser mina medelålders ögon samma bilder igen och hela mitt vuxna livs erfarenheter säger att det är lika sant nu som då. En annan värld är nödvändig. Efter de amerikanska bildernas brutala tydlighet, så satt vi i trädgården och drack kaffe och såg ut över sundet. Ven lyste grågrön i det blåa och det kändes som våren kommit tillbaks. Sen smög vi ner i Louisianas katakomber och såg en annan utställning och städer och grön arkitektur. Vi ska bygga täta blndade städer med mycket grönska och inte sprida ut oss över jordens yta. Här har vi just det intro till den andra nödvändiga världen som vi behöver. Vi ska bygga för gemenskaper och ekologisk balans. Sara och jag gick omtumlade ut från Louisiana och tog tåget vidare in till Köpenhamn. Gick där hand i hand längs kajen och såg nytt och gammalt förenas i Nordens största stad. Det var alldeles vindstilla och den nya operan var upplyst, inbjudande.

20 november 2009

Det som gör oss till människor.

Kärlek och politik är det som gör oss till människor. På svenska finns det ingen som skildrat det så som dagens födelsedagsbarn. Du får säga vad du vill, min älskling, men det här är så bra, så bra.

"När jag tyngs ner av en börda
pressas av en sorg
som viskar i mitt öra
att jag varken kan eller vill
älska igen, att min kärlek
inte räcker till
Att jag är död för livet
att det är över och förbi
När jag inte hittar nånting
som jag finner nån glädje i
då saknar jag dig"

Ingen vet exakt vad det är han saknar. Kanske är det rakt av en kvinna som han lämnat, kanske är det förlorade gemenskaper. Kärlek och politik är samma sak. Det som gör oss till människor. grattis på sextioårsdagen, Uffe.

Hans betydelse i mitt liv kan man nog inte överskatta. När jag slets mellan alla måsten i en krävande vänster, så sa Uffe att det var okej att njuta och att kärleken räckte. Han har sin grund i arbetarklassen, men precis som jag har han sett de låga taken och avigsidorna. Fria solidariska människor i fria städer; det är idealet. Och ovanför allt, kärleken, den outgrundliga. Livet är inte enkelt, det är smärtfyltt för såna som oss. Annars är det inte på riktigt.

Idag när folk låter sig roas av töntiga vampyrfilmer och idiotisk fascist-TV kan det finnas anledning att söka sig tillbaka och framåt. Plocka ut det viktigaste i livet och ägna sig åt det.

19 november 2009

Högern tror inte på marknaden och vänstern tror att det finns gratisluncher.

Vice ordförande frågar om han kan skicka dom till mig, dom som jag vill beröva rätten till en P-plats. Jag säger att han kan göra det. Det är inte självklart att man i all evinnerlighet kan inkludera rätten till parkering i en modern urban livsstil. Vi gröna bygger hellre bostäder än parkeringshus i Malmös centrum. Om man så vill kan man säga att jag går till val på det, som de grönas enda kandidat från stadsdel centrum. Moderaterna och kanske även S vill garantera ett visst antal parkeringar med en norm. Vi gröna tycker att marknaden ska få bestämma och, lita på mig, marknaden föredrar bostäder. Det är lite komiskt att högern inte tror på marknaden, om inte marknaden tycker som dom.
På facebook får jag skäll från annat håll. Att jag föredrar att mina ungar åker tryggt och säkert på bussen framför att det ska förvandlas till uppehållsrum för missbrukare och packade tonåringar från villaförorterna är inte solidariskt, får jag veta. Under hela min tid som politiker har jag jobbat för billig kollektivtrafik, i strid med både vänster och höger och faktiskt lyckats till viss del. Men inget är gratis. Om man avskaffar avgifterna helt i kollektivtrafiken, så får vi betala på annat sätt. Sämre hälsa, eftersom gående och cyklister kommer att åka och, som sagt, sämre trygghet. Populisterna till vänster ser såklart enkla röstvinster framför sig. Det är sorgligt, men typiskt. Inget är gratis.

Det är inte trygghet, det är rädsla

Sen såg jag på Debatt om Vellinge och det var ju rena rama lyteskomiken med två äldre och två yngre män runt köksbordet och vetekransen som de aldrig åt av. Ingen koll, verkligen ingen koll på den fråga de så tydligt hade tagit ställning till.
I studion skötte sig både det socialdemokratiska kommunalrådet och den moderata riksdagskvinnan utmärkt. Problemet med att de välformulerade snygga kvinnorna i studion säger de rätta sakerna, medan ovårdade män stammar och saknar argument är kanske att verklighetens folk kan komma att heja på underdogen. Sanningen att svenska folket trots SD och Vellinge faktiskt blir mer och mer positiva till invandring borde nog lyftas fram en smula. Jag cyklar genom stan på väg från Rosengård till Stortorget. Överallt byggs det om; det är gropar i marken och nya cykelbanor. Jag ser en stad med en mångfald som saknar motstycke i Sverige. Malmö är unikt. Männen med vetekransen tar Malmö som exempel på hur dom inte vill ha det. Det är en gåta hur man kan föredra insnöad tystnad och steril enfald framför Malmös buller oh bång. Rent obegripligt. Att så krampaktigt hålla fast vid hembygden och vilja se den som den alltid har varit (fast med nya bilar och telefoner) är inte trygghet, det är rädsla.

18 november 2009

Kom till Malmö.

Varje dag pendlar en stor grupp Vellingebor in till metropolen för att arbeta och roa sig. Några skulle säga att dom parasiterar på oss malmöbor, men vi säger väl att vi lever i symbios istället, för husfridens skull. I morse fick ensakommande vellingebor kaffe på Södervärn. En grupp malmöbor ville visa inpendlarna att Malmö välkomnar främlingar som vänner. SÅ kan Lars-Ingvar sitta i sitt fula kommunhus ute på den blåsiga slätten och må som han förtjänar. Fast 89 procent av vellingependlarna åker bil till stan och missade det fria kaffet. Man har ju inget annat val, som det heter. Jag tycker synd om dom som faktiskt inte vågar annat än att vara främlingsfientlig och som inte vågar utmana sin livsstil. Det är synd om er. Men kom till Malmö, här har vi mångfald och varmt kaffe. Och här kan man cykla och gå till jobbet.

17 november 2009

Min begränsade värld

Jag vet att ni är trötta på mellanbrorscitat, men idag sa han saker som jag inte kan dölja för er: "TV4, alltså, det är ju bara svenskar som ser på det, liksom". "Ja", svarar jag, "det är ju en svensk TV-kanal?". "Ja, men ETNISKA svenskar, menar jag, såna som inte bor i centrum, utan i..Husie och så..."
Min elvaåring definierar alltså TV4-tittare som personer som bor i utegrillsbältet på andra sidan Rosengård. Och kanske har han rätt.Jag ser aldrig på TV4. Bröderna tittar på TV6: south park, Simsons, Family guy och sånt. Jag kollar på prettoprogram på ettan och tvåan, mest mest på SVT-play. Självklart har jag och sönerna fördomar mot människor som lyssnar på svensktoppen och jublar åt idol. Såna som grillar flintastek på sommaren och renoverar köket och köper en TV lika stor som min vardagsrumsvägg. Det är bara att acceptera. Samtidigt måste vi ju få tycka ett en viss livsstil är roligare och bättre än andra. Men självklart är min värld begränsad. Jag rör mig i Centrum, Rosengård och lite vid Möllan och nere vid havet. Nu tycker jag att om mina ungar ska växa upp på en begränsad yta, så finns inget bättre än just centrum i Malmö eller nån annan grön storstad. Men likafullt. Även om jag valt min värld, så är den begränsad. Långt från etniska svenskar som tittar på TV4.

15 november 2009

On your side or on my side.

Springer med musik i öronen. Tung Neil Young med bas som håller takten hela vägen genom ett öde Västra hamnen. Vid träbryggorna nere vid djuphavsbadet fnissar några tjejer i blåsten. Men ingen badar. Be on your side or be om my side, sjunger Neil och jag tänker på vikten av att ta ställning och stå för saker. Det pragmatiska som jag hyllar handlar alltid om vägen, aldig om målen. Man ska vara oresonlig när det gäller svek och kass människosyn, där ska man inte kompromissa. Den som försvarar pöbeln i Vellinge blir inte min vän. Ändå slumpar det sig så att vi gröna samarbetar med just dom där moderaterna i regionen. Livet blir inte alltid så lätt som man tänkt sig. Samma moderater röstar i regionen för papperslösas rätt till vård. När blodsockret sjunker svider smärtan av sveken; dom privata och dom politiska. Ibland går dom ihop, eftersom det privata är politiskt. Down by the river, men det är ingen flod, utan Öresund, mörkt, kallt, men med ljus på bron som värmer och lyser upp. Där ska jag springa i juni, tänker jag, i juni, många träningspass och resor bort. Fotboll, gnäll och löpning, var det någon som beskrev min blogg som i en kommentar. Det som just nu behöver sägas om fotboll sägs här. Fotbollen har blivit för fin, för anpassad, men ockå våldsam, för amerikaniserad i dålig mening. Inte nödvändigtvis för kommersiell, kommersen ingår, men för mycket av illasittande klänningar och kostymer och meningslöst våld. När min dåvarande tyckte att det var coolt att Zidane skallade ner Materazzi uppstod på allvar en kris i vår relation. Det privata är politiskt, värderingarna kan man inte kompromissa med. Man lever sin politik.

14 november 2009

Vi vågade.

Jag lägger upp den här på min facebook och sjunker en bit ner i soffan. Dom sista löven snurrar runt på Kungsgatan och allt handlar om att klara sig fram till nyår. Men en promenad i stan med sin mellanson är som balsam för en sliten, frusen själ. Åh, hans funderingar om livet, hans drömmar och planer. Han ska bli musiker, han ska starta ett företag som heter "naturkraft" som säljer miljöbra energi, han ska åka till Japan, han funderar på religion och världsläget. Nu är han humanist, sedan kristendomen inte visat sig hålla för hans kritiska brunögda blick. På ett fik mitt i stan blir det chokladorgie och sorl. Han skäller på Vellinge och rasismens brist på logik. Minstebror är på kalas hos sin kompis. Tre ungar, alla skilsmässobarn, som det kallas så fint. En som aldig träffar sin pappa, en som bor varannan vecka i Landskrona och så min minsteson. Alla vi som brutit med kassa relationer för leva med anklagelsen att ha gjort våra barn illa. Alla ni som hänger i traditionens band och kämpar med sextristess och relationsdöd är däremot hjältar i era trista soffhörn. Men, vet ni, det är inte alltid november och nya löv kommer att slå ut i träden på den vackra Kungsgatan. Innan vi fattat vad som hänt är det vår igen. Dom vackraste av bruna ögon ska titta in i mina och vi ska nicka instämmande åt varandra. Vi valde rätt, vi vågade.

13 november 2009

Jodå.

Ibland föll jag själv i den där fällan. Pratade om vardagliga saker som jag gjort med barnen; om biobesök, hemlagad pizza och saft på stranden. Det var sånt som fick ögon att tindra. Ty så illa är det ställt med pappors ansvarstagande att vanligt vardagsföräldraskap ger en makalös pappa stilpoäng och öppnar alla upptänkliga dörrar och famnar. Det är fan inte klokt. Men kärlek är krig utan genevekonvention, så alla medel är tillåtna. Ingen morsa får ligga extra mycket för att hon kokat makaroner och gått till tandläkaren med snoriga ungar, snarare tvärtom. Det här landet är fullt av mammor som tagit ut hela föräldraledigheten, men lagt av att motionera, medan maken gått vidare med karriär och svensk klasiker. Nu sitter hon där, separerad och ensam, medan han varannan helg skyltar med acessoarbarnen inför nya flickvännen nere på lattefiket. Det är så enkelt och simpelt. Det är så vanligt och förutsägbart. Och idag ska det bli myskväll med chips och film. Hemlagade köttbullar. Jodå.

12 november 2009

Ljungman är trevlig.

Jag skulle faktiskt ha träffat Lars-Ingvar Ljungman i morgon på ett möte och jag kan bekräfta att han är ganska trevlig. Så trevlig att man inte vill tro att han verkligen står för det han säger om ensamkommande flyktingbarn. Det kan för all del hända att han tycker helt annorlunda; som politiker får man försvara saker man inte personligen står för lite då och då, men Ljungman tycker nog det han säger, trots allt. Det är alltid smidigare om folk med vidriga åsikter också är osympatiska rakt igenom. Men så är det sällan. Ofta kan man till och med hos den mest benhårde rasist hitta ett korn av samstämmighet; något att snacka om som öppnar dörrar till dialog och påverkan. Ljungman kan man prata trafik och ishockey med, till exempel. Jag snackar med alla i politiken, ytterst få har jag blivit personliga ovänner med. Min tanke är, förutom att alla människor faktiskt är intressanta,att om min person verkar okej, så får jag också en större förståelse för mina åsikter. Plakatdemonstrationer och mejlbombning är inte min kopp kaffe, även om det utomparlamentariska såklart har en plats det med. Politisk påverkan blir bäst om man kan sina saker, ser folk i ögonen och står vid sitt ord. Det dunkelt sagda betraktas oftast som det dunkelt tänkta. Själv skulle jag aldrig mejlbomba, klottra, kasta sten eller JO-anmäla. Jag säger emot istället. Så fort jag hör något rasistiskt eller på annat sätt korkat.

11 november 2009

Inte så lättflörtad längre, men.

Det fanns en tid då jag var den mest lättflörtade av dom alla. Ett vänligt ord, sen hade du mig runt din lillfinger. Så är det inte längre. Det är otacksamt av mig, men det räcker inte att gilla mig för att få ha mig nära. Jag respekterar mig lite för mycket för det nu för tiden. Fast idag fanns det två komplimanger som värmde. En som tyckte att något jag skrivit var fantastiskt och som sa just det om min text som jag ville ha fram och så en person som säger att just jag ledde henne till att bli aktiv i de gröna. Bägge sortens komplimanger har jag hört förut, men nu hade det betydelse, därför att det kom från personer som jag själv respekterar, om än på helt olika sätt. Nu tjuter sirenerna i mitt hjärtas Malmö och jag hoppas ännu en gång att det inte handlar om bränder på Rosengård. Att jobba på Rosengård är att aldrig behöva tveka om man är behövd och önskad. Mina ungar, med dubbla eller trippla förtryck att slåss mot behöver mig. Eller någon annan som jag. Det är bra om man kan få lov att vara där man behövs. Nu hade jag ju tänkt att skriva om gåsapågsrasism och om att vargen får leva även i Skåne. Men ni vet vad jag tycker om det där.

10 november 2009

Ingen jävla fars dag.

Inget av mina barn uppmärksammade fars dag. Och det är gott så. Att vara farsa är inget som särskilt behöver premieras. Rätt många kan konsten att skaffa barn och om jag får moralisera en smula, en hel del som inte förefaller ha för avsikt att bli föräldrar i nån omvårdande mening. Ingenting är som förut när man får barn, sägs det. Jo, säger jag, det mesta är som vanligt. Möjligen spetsas motsättningarna till en smula och illusionen om jämställdhet försvinner. Mer än en kvinnlig kompis har gott från brinnande feminist till vällingskalle fortare än någon hunnit ropa biologism efter att ha fått barn. Inte en enda man i min närhet har gjort det. Not one. Lika villkor kan inte uppstå av sig själv, kampen för det måste vara noga förberedd. Man kan inte heller snacka sig till det. En jämställd förälder blir du bara om du offrar något för det, prcis som all annan solidaritet, så handlar det om att avstå privilegier. Därför välkomnar jag sossarnas förslag om tredelning av föräldraförsäkringen. visserligen har vi gröna redan tyckt så ett tag, men välkomna in i spelet, Sveriges största parti. Personligen skulle jag inte överlåta en dag och det är min enträgna uppmaning till alla nyblivna föräldrar. Se till så att alla inblandade tar vardagslunk med ungarna redan från tidig början. Och ljug inte och säg att ni gör det när ni inte gör det. Tar man inte föräldraledigt så gör man inte. Det kan inte kompenseras med att handla middag eller laga mat på helgerna. Det är ljug.

Mitt ex tycker att jag är en kass förälder som åker till Barcelona över julen istället för att vara ledig varenda jävla studiedag i oktober. Men jag har varit förälder längre än henne och vet att att inte förlora mig själv i välling och simskolor. Jag är en dålig farsa, säger hon. Folk snackar så mycket. Lev istället, varje dag kan vara det sista. Men inge jävla fars dag. Slips är ett fult plagg.

09 november 2009

Mauerfall.

Ett missförstått beslut från die politbüro der ZK der SED och en kaotisk presskonferens ledde till att Harald Jäger, Grenzer och chef för övergången vid Bornholmer strasse, på kvällskvisten beslöt att öpnna bommen och släppa ut folk, som mot uppvisande av ausweis fick besöka det imperialistiska utlandet. Efter ett tag behövde dom inte ens legitimera sig. Sen var det liksom kört. Jag sitter i mitt kök och dricker starkt kaffe och lyssnar på radion. Den där dagen då allting hände satt jag i New York och kände mig på fel plats vid fel tid. Men folk i den stan susade omkring som vanligt på väg någonstans, utan att begripa att deras president, som hette George Bush, hade vunnit det kalla kriget. Tidigare på hösten hade jag och Örjan Svedberg, som var med i vårt parti på den tiden, skrivit ett förslag till fredsprogram, eller vad det hette. Europa var under ombyggnad. Vi skrev en debattartikel där vi nämnde att tusentals demonstrerade i Prag, i den andra versionen var det 10 000 och slutligen 300 000 pers. När artikeln väl kom i tryck så hade regimen i Prag fallit.
En sån höst får vi aldrig uppleva mer och min äldste son brydde sig mer om Hertha Berlins souveniraffär än murester och östarkitektur när vi var där nere tillsammans för några år sedan. På nyårsafton åker jag till New York igen, nu med Sara vid min sida. Till hösten springer jag en mara i Berlin. Så bildas ett spindelnät och binder ihop gammalt och nytt och inget blir någonsin som det varit och inget är glömt.

06 november 2009

Ilmar och Emmanuel.

Skånska dagbladet förmår idag att rapportera att vi gröna inte är överens med Ilmar Reepalu och att S därför blev nedröstade vid onsdagens sammanträde i kommunstyrelsen. Oppositionsledaren Anja Sonesson är med rätta förvånad. Men att vi gröna håller fast vid vår tydliga linje är inget nytt. Vi står för våra uppfattningar om det så är gud fader själv som hötter med näven och allt kan man inte köpslå med. Om Ilmar tror att han kan buffla oss in i ledet, så tror han helt fel. Vi samarbetar, men utplånar inte våra värderingar. Romers rättigheter ligger oss varmt om hjärtat, så är det bara.
I tekniska nämnden har det också hänt att socialdemokraterna blivit nedröstade. Men eftersom Emmanuel Morfiadakis inte är Reepalu, utan en trevlig människa som förstår att hans parti inte har majoritet, så möttes det av suckar och leenden fjärran från bufflande i korridorerna och gnäll i media. Emmanuel vet att man inte alltid får som man vill i politiken, utan måste samarbeta på riktigt. Vi skojar och kramar om varandra när vi ses. Sak, person och ömsesidig respekt, liksom. Vi gröna får ibland ha överseende med att dom gamla ensamregerarna i stan inte förstår att det är nya tider. Men vårt tålamod är inte utan gränser.

05 november 2009

Varje dag, livet ut.

Jag såg på Här är ditt liv med Sven Wollter och hörde honom prata om sin sorg över dottern Ylvas död i en psykisk sjukdom. Han säger att han känner skuld varenda dag och att han frågar sig om det fanns något han kunde göra, men att han inte kommer på nåt. Jag gråter, jag känner igen mig så oerhört. Men min dotter är inte död, inte det minsta, så min sorg är såklart inte på det viset. Och jag vet att hon och andra säger att jag inte ska ta på mig skuld och det är också dogmen inom BUP, så vitt jag förstår. Men det går inte en dag utan att jag tänker på det. Och varje gång när jag känner mig duktig över något, så viskar en fågel i mitt öra: men du klarade inte ens att fostra din unge till en lycklig vuxen. Du är egentligen värdelös.
Jag kan inte förklara bort det eller blunda för det.
Varje dag.
Livet ut.

(och, ja, en av dom som vet om detta har använt det mot mig, även inför andra. Vem? Gissa)

04 november 2009

Valberedningens förslag

Så kom valberedningens förslag till valsedlar för oss gröna i Malmö. Inga större sensationer kanske, förstanamnen från valen 2006 förslås till förstanamn även nu och i övrigt så har i huvudsak personer som flyttat eller tackat nej till omval bytts mot nya namn. Det är en stark överrepresentation av akademiker och boende i Södra innerstaden på fullmäktigelistan, så vitt jag kan se och en enda möjligen valbar kandidat på kf-listan från vår starkaste stadsdel röstmässigt (Centrum). Jag är väldigt glad att Karolina Skog ges en framträdande plats. Karolina är en slitvarg och en begåvad förhandlare och analytisk som få. en ledargestalt i det inre arbetet i partiet. Min egen placering är som nummer sju på kommunfullmäktigelistan. Riktigt hur valberedningen har resonerat om mig är svårt att veta. Kanske tycker dom att två perioder som förstanamn (94-02)räcker och att jag kan finnas som reserv i bakgrunden. Hur som helst finns jag till förfogande om medlemmarna tycker att det skulle vara en bra idé att placera mig högre på listan. Och blir det inte så, så är jag i alla fall med på ett hörn i arbetet för ett grönare Malmö. Ingen prestige whatsoever.

Avvikelsen ska botas.

Flickan säger att hon ska gå på en skola där alla barn pratar arabiska och hennes mamma nickar; jo, så ska det bli. Jag och kollegan blir alldeles förstummade. För vi vet vad det handlar om för skola. Det är en av de skolor dit man skickar barn när man tycker att den svenska skolan är för haram. Det har alltså inget med arabiska språket att göra, utan om frågor kring synd och heder. Ingen genuspedagogik som hos de kommunala skolorna i området, utan synnerligen traditionella värderingar. Som en rosengårdsvariant av Jimmie Åkessons drömskola. Den aktuella skolan har varit i rampljuset några gånger, bland annat när man anställt en medarbetare som dömts för att ha misshandlat sina barn. Flickan med dom stora bruna ögonen älskar att klättra i träd och att tävlingsspringa. Det långa håret fladdrar i vinden och till och med dom tuffaste killarna får studera det bakifrån; ingen vinner över henne. Men redan nästa höst ska hon in och bli tjej på riktigt. Avvikelsen ska botas. Mamma, pappa, imamer och rasister kommer att få sin världsbild reparerad. Politiska partiers program brukar vara fula av respekt för minoriteters kulturer, vilket för tankarna till Chanukkah, falafel och exotisk dans. Men sånt här ingår också. Viktigare än gruppers rättigheter är alltid, individens egna rätt att utvecklas fritt och bestämma vem hon vill vara.

01 november 2009

Ingen kan köpa ett guld.

Varje år ska GAIS åka ut och varje år ska MFF ta guld (i alla fall tror man det här i Malmö, precis som England ALLTID är VM-favoriter i sitt hemland), men aldrig blir det så. MFF är som loja överklasstöntar med alla sina pengar och köper in lika loja hemvändande proffs och överblivna brassar från arabiska ligor. GAIS är alltid panka, men kan slå vilket lag som helst i allsvenskan. Roland Nilsson var en fantastisk tränare i GAIS, men har varit ganska kass i MFF. Lär er detta: man kan inte köpa ett guld, det är som att försöka köpa lycka. Det finns andra värden som är viktigare. Nu vinner AIK allsvenskan och antagligen åker ÖIS ut, fast jag alltid hoppas att det är det arroganta Djurgården som får ta steget ner. alldeles för sent kom jag på att jag faktiskt hade kunnat ta ungarna på tåget och resa till Halmstad och Örjans vall, för att se en sista allsvensk match för året. MFF-BP på bankarenan lockar som curling eller baseboll. är det.

För övrigt har moderaterna plockat upp mitt förslag om att riva gamla stadion och bygga simarenan där. Bra!