Är det verkligen fred vi vill ha?

Frågan är om det är fred, israelisk tillbakadragande eller palestinsk seger man demonstrerat för idag runt om i Sverige. Det är ju inte riktigt samma sak, om man säger så och vad jag förstår av de olika inbjudningar jag fått, så råder det delade meningar i frågan om vilket ämnet för demonstrationerna var. Att kriget måste ta slut är ett lika vasst krav som att ropa att det är bättre att vara rik och frisk än fattig och sjuk eller så. Ett tips från coachen till alla intresserade är att sluta med historieskrivningarna och börja leva i nuet. Det är nog med snack om vem som började, en relevantare fråga är hur man ska få ett slut på skiten. Israeler och palestinier kan ju börja med att välja sig regeringar som önskar förhandla med varandra. Israels folk kan göra det redan om en månad, men frågan är när palestinierna får lov att göra det. Demokrati och handel är också ett botemedel mot krig, ehuru inte hundraprocentigt det heller. En fred som innebär att hamasflaggor vajar över nedbrända kibbutzer är däremot inte roligare än en med barriärer och checkpoints. So to speak.

Personligen får jag leva med att jag ironiskt nog räknas in i israel/judekramarlägret, eftersom jag inte förbehållslöst uttrycker stöd till hamas. Minsta lilla förståelse för israelers oro och rädsla gör att man liksom hamnar i fiendelägret. Undrar vem som tjänar på det?
Jag pendlar mellan att vilja tiga och välja bättre strider och hålla lektioner där jag berättar att jag redan för 30 år sedan hade palestinagruppernas "erkänn PLO"-märken på min jacka. Men jag ursäktar inte mina ståndpunkter eller tiger och låter dumheten vinna enkelt. Ett öga för ett öga gör alla blinda, you know.