05 januari 2009
Namn?
En av mina sajberbejbs väljer namn till sitt kommande barn och jag märker hur skadad jag är av mitt jobb. Jag vet liksom vilka ungar som heter vad. "Vet", liksom. Inte där jag jobbar nu, där heter alla ungar typ Ahmed och så, oavsett ålder, trender och något annat. Men etniska svenskars ungars namn är ofta avslöjande och det tycks ha blivit värre med åren. När jag var liten verkade det som det fanns fem-sju namn att välja mellan, men nu är det lätt att placera in ungen och därmed föräldrarna i fack, från medelålders akademiker till ung wt. Jag blir lika glad varje gång jag får fel, för det händer trots allt. Frågan är om detta med den ökade namnspridningen är ett uttryck för att samhället skiktas mer, eller om det bara är tilfälligheter. Eller om det är så att jag både uppfattar nu och då fel.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Vissa namn kommer fortsätta vara tidlösa. Anders till exempel :)
Och är man aldrig inne är man aldrig ute heller. Lika så bra :)
Det fina med mig är å andra sidan att jag inte är så brydd om huruvida jag (el mina barn då) ses som wt eller överklass.
Även om jag förvisso aldrig i livet skulle namnge något barn Kevin (el cewin eller kävvin eller så).
El såhär: tycker jag det är fint så tycker jag. Vi, jag menar vi. Såklart.
Cec: själv har jag nog tänkt en del på hur mitt barn ska bli bemött när jag valt namn på dem. Sen tror jag att vad man tycker är ett fint namn påverkas av det sammanhang man lever i. Mer än man tror.
Ja, jag har funderat på saker som att "Undra om det blir jobbigt att heta Plutten när man är 43 år gammal?", men inte om June kommer uppfattas som ett lågklassnamn.
June för tankarna till kvinnan som skrev "Ring of fire". Det är nog inte klaasmärkt på något sätt, inte vad jag märkt. Sën är prettonamn ofta lika jobbiga som Liam och Kevin. Som Sol och Tindra och sånt.
Sol och Liv och de namnen får mig att tro att någon läst Isfolket och fastnat i de namnen. Jag skulle själv döpa mina barn till Liv och Tengil och alltvafan de hette. Ja, när jag var 13 och läste Sandemos böcker alltså (fast vi läste ju mest för de detaljerade sexuella bitarna förstås. Eller vi och vi - jag gjorde det).
Skicka en kommentar