otrygg-ambivalent.

Så har jag levt. I mina egna ögon oduglig och hopplös. Jag drömde aldrig om att bli något stort, jag smidde aldrig planer. Jag hoppades att någon skulle komma och röva bort mig till lyckans land. Mitt liv var liksom inte mitt ansvar och ingen gick att lita på. Inget var någonsin beständigt och sen blev jag vuxen och höll inte distansen eller gränserna, för gränserna såg jag aldrig och drömmarna var min verklighet och verkligheten fanns inte.
Jag levde i förhållanden med dom som råkade komma i min väg.
Jag ville bli kär och det var så praktiskt och tvåsamt och misslyckat och jag längtade vidare med en gång.
Jag svek och blev sviken.
Jag söp mig förälskad och lycklig.
Jag dog nästan.
Nu ankrar jag upp, tammefan.
Bromsar, stannar.
Knyter an.