27 januari 2009

Det är alltid tid för kärlek.

Sara ringer och väcker mig och jag vaknar i en stad där det är vintergrått och där det, enligt uppgifter i tidingen, är okej att säga till en jude att hålla käften bara för att han är jude. Här i staden sägs det också vara konst att måla ordet "zyklon B", på en burk och sätta upp vid den judiska begravningsplatsen. Jag får ont i bröstet och tar en klunk av mitt kaffe. När jag var elva år besökte jag den lilla polska staden Oswiecim tillsammans med min familj. Under första halvan av 1940-talet var det en del av det tyska generalguvernementet och namnet förtyskades till Auschwitz. det var en surrelalistisk sjuk upplevelse, som påverkade mig oerhört, det och den gryende miljörörelsen formade min värld och min politiska åskådning. Jag blev inte en sån som stödde Israel i allt dom gjorde. Tvärtom gick jag i demonstrationståg för palestinernas rätt och hemma vid middagsbordet blev det evighetslånga diskussioner som jag alltid vann och till sist tyckte mina föräldrar som jag: ockupationen av de palestinska områdena måste upphöra, Sinai och Golan måste återlämnas till Egypten/Syrien. Antisemitism fanns inte på vår karta, det var självklart en annan sak. Vi hade sett Auschwitz och alla filmer, vi var vaccinerade. 1994 besökte jag Palestina och Israel. Det var en spännande resa, till hälften en Backpackertur med festande och romantik och till hälften: wow att få se alla platser man alltid hört om: Döda havet, Bethlehem, Genesarets sjö, Golanhöjderna, Tel aviv, men mest av allt: Jerusalem. Mitt bestående minne är att att israeler och palestinier är människor av kött och blod som går upp på morgonen som jag och inga martyrer eller förtryckare av födsel och vana. Konceptet Israel innebär att man har bestämt sig för att en gång för alla sluta ta skit eller spärras in i läger. Det får dessvärre brutala konsekvenser ibland. Med hamas vid rodret i Gaza ses offer som martyrer och Israel blir Jahood, judarna. Mycket värre kan det inte bli. Det är som att underteckna en dödsdom åt det egna folket. Israel viker inte ner sig för sånt, det måste alla förstå och det är inte tid för fördömanden, det är tid för kärlek. Som alltid. Jag vill inte bo i en stad med rasism, antisemitism och religiös fanatism. Vi andra är fler, låt oss visa det. Nu.

5 kommentarer:

Anonym sa...

fantastiskt fin inlägg!!!
//anonym av säkerhetsskäl:(

Mamman på väg sa...

"Det är tid för kärlek. Som alltid."
Blir du arg om jag säger Amen?
Vill du att jag säger Sannerligen! istället så går det också bra.

Anders sa...

Jag blir bara glad av era komplimanger. Vad anonymitet beträffar, så är det illa om man känner att man behöver det.

Cecilia sa...

Ibland tror man verkligen att saker inte kan vara sanna, vill inte att de får vara sanna.

Folk borde veta bättre 2009 och kärleken är allt!

Kram

Anonym sa...

I TelAviv bjuder en arabisk taxichaffis på apelsiner, han språkar vänligt med sin israeliske kollega vid avsläppet på flygplatsen. Det var skönt att se den biten innan jag steg in i helvetet på Ben Gurion och visitaion i tre timmar följde samt en skur av frågor från tre olika håll i en takt så jag inte hade möjlighet att svara.