Läser Marjaneh Bakhtiaris nya Kan du säga Schibbolet? medan ungarna tränar simning. Man känner igen sig, både i malmömiljöerna och i diskussionen om om dom där invandrarna eller blattarna, som alla vidriga Gringo-människor säger. i slutändan är det mer som förenar än som skiljer människor åt och det är nog det vi ska betona, tror jag. Jag jobbar ju på Rosengård, som ni vet och det gör man inte utan reaktioner. Folk blir förfärade eller imponerade eller något däremellan, men alla har dom åsikter. Det är ju en symbol, ni vet.
I Rosengård röstar inte så många och inte många lyssnar på P1 där. Ändå tävlar politiker om att vara mest för Rosengård och hela P1 förflyttades dit under en halvtimme idag, trots att inga kravaller längre syns till. AFA-iterna fick aldrig något Gaza eller parisförortsuppror, trots alla patetska ansträngningar. Rosengårdsborna är inte intresserade av någon revolution, inte många i alla fall.
Jag tror inte att någon vill bo i en symbol. Därför flyttar alla därifrån så fort dom kan, om dom kan. Alla utom Behrang Miri som gör karriär på Rosengårdsidentiteten. Men det finns inget fint och bra med att svenska inte är ett levande språk på skolorna eller att islamismen verkar breda ut sig. Inget fint i att sexism och homofobi bevaras och utvecklas. Och det är inte mitt fel att det är så, men möjligen min uppgift att ändra på det. I det ingår både att som pedagog fostra kritiskt tänkande individer och att som politiker bygga om och nytt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar