Inte ens på hans födelsedag.

Nu ska jag skriva en sån där sak som en av mina "anonyma" kommentatorer räknade in i det där med gnäll, löpning och fotboll. Exet, ni vet. Och ändå är det minstebrors
födelsedag. En yrvaken nybliven åttaåring fick fattiga riddare, ett spel av äldstebror och en kokbok av mig. Till eftermddag/kväll beställdes det tårta med maräng, hallon och dajm och som middag: pizza. Vi såg fram emot en glad dag. Men så ringde exet/modern och så föll tårarna. Inte ens på hans födelsedagsmorgon kunde hon låta bli att kontrollera och stå i centrum. Trots att hon för några dagar sedan firat honom och om nån vecka ska ordna barnkalas. Trots att hon lagt beslag på 60-70 procent av deras tid och trots att jag bett henne låta oss ha vårt. Att dela föräldraskap med det exet är att aldrig känna sig säker på något alls. Det kan när som helst brisera en bomb som man inte visste fanns ens. Jag är långt ifrån en perfekt förälder, men jag duger bra. Men jag märker hur hennes söndagsutfrågningar av barnen och hennes vilja att kontrollera minsta detalj tär på barnen och på mig. Och inte ens på minstebrors födelsedag kunde hon unna oss lugn och ro, inte ens då fick vi ha det odelat bra.