I Göteborg skulle vi fika, det finns många ställen men bara ett Språkcaféet. På Esperantoplatsen såklart, nedanför Kungshöjds svindyra bostadsrätter och bara nåt kvarter från morsans uppväxt. Göteborg är alltid ett fyrverkeri av minnen och intryck och jag gör mitt bästa för att gå igenom saker med Sara, men det blir bara hälften som når ut. mittemot språkcafeet ligger ett gym, som en gång var den krog där jag tog mitt livs första springnota, det var för övrigt sista gången jag drack drink, vill jag minnas. En annan gång stod jag ute på esperantoplatsen och skrek slagord om Palestina och Israel. Det var Sabra och Shatila, kristna falangister och inga fosforbomber och inga islamister. Vi sitter på det ljuvliga fiket och lyssnar på andras samtal. I många sällskap är det en och samma som håller låda, medan andra lyssnar förstrött. Sen snackar dom antagligen skit om lådhållaren när han inte är där. Påfallande många sällskap talar om att det var bättre förr. Själv får jag hugg i hjärtat av det mesta i strömmen, men när vi går förbi mitt gamla gymnasium har jag bara glada minnen därifrån. Däremot är de nybyggda (inte så jävla nybyggda) husen tristare än landshövdingehusen från min tonårstid.
Min självbiografi finns väl annars här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar