Motbilder och så.

På jobbet har jag nu talat danska i två dagar. Inskolningens mamma är född och uppväxen i Köpenhamn, men har som en följd av Danmarks vidriga migrationspolitik tvingats att bosätta sig på denna sidan sundet med man och barn. Hon ser ut som vilken ung, mörk tjej som helst med halvlångt hår som faller ner på ryggen. Restiden till jobbet på DSB stör henne inte: "det var värre när vi bodde i Landskrona".
Hon har koll och frågar om gruppstorlekar, om personalens utbildning och om vistelsetider. Pappan ska om bara några dagar börja på SFI. Och, jo, dom är muslimer som helst äter halalkött. Inget är någonsin entydigt. Att vara muslimsk kvinna är inte liktydigt med att gå inpackad i tygsjok med böjt huvud. Det är inte heller liktydigt med att hotas med balkonger och tvångsäktenskap, utan saker kan se olika ut. Jag tror att det är viktigt att hålla upp motbilder när en svensk vänster, ofta med hänvisning till mellanösternkonflikten och Rosengård stöder i stort sett alla islamister i Gaza och källarmoskéer som existerar, medan en växande(?)opinion på andra kanten, med hänvisning till samma Rosengård och Gaza drar alla muslimer över en kam som självmordsbombare och hedersmördare. Det pratas mycket om att respektera och att ställa krav i dessa dagar. Jag tror med på att visa på sånt som funkar. Att det finns plats för individer i mångfalden. Att mångfalden är just individer och inte grupper.