29 februari 2008

Älskade hemstad.

Wallner säger det vi alla tänker.

Aldrig återförenas

Vinkar adjö till ett par osedvanligt varma gröna ögen och ett långt rött hår vid kyrkogården och springer sen för livet längs Norra Grängesbergsgatan, genom ännu en kyrkogård och sen förbi Johanneslust.
Där Mölledalsgatan korsar Malmö-Simrishamns järnväg, växer det ogräs och spåren rostar. För mer en femtio år sedan stod mn mamma där och lät sig fotograferas av en tillfällig pojkvän, men det minns hon knappt själv längre, fast bilden finns kvar i hennes album. På Mölledalsgatan firade jag ett år midsommar, drack, spelade på en lånad gitarr och imiterade både Evert Taube och Bob Dylan, sen promenerade jag hem i natten och tog en kebab på Värnhem innan jag slocknade i min säng. Dagen efter stod kärleken i brand, det är längesen nu, i alla fall känns det så.
Jag vet vi inte är synkade åldersmässigt, men så är ju åldern en av de få saker i livet man inte kan ändra på. Så den här resan blir osynkad. Hon är däremot den längsta kvinna jag tagit i min famn. Inget av detta är viktigt. Istället för true love went mad, ska jag spela Abba. Till skillnad från Sex Pistols ska dom aldrig återförenas. Det hedrar dom.

28 februari 2008

Pass it on utan mig.

Jag skiter i bloggstafetten.
Pass it on utan mig.
Och jag deltar inte i nåt bloggkrig, tyck vad du vill om mig, jag kommer ändå alltid att gilla dig.
Att dom vi gillar inte är perfekta, utan rymmer mångfald och motsättningar är nog bra att inse så tidigt som det går.
Själv representerar jag bara mig själv, jag är inte immun mot vare sig svartsjuka eller andra låga tankar, men jag jobbar mot de mål jag har.
Jag försöker vara den jag vill vara och det får jag nöja mig med.

Partiet skälver av intern debatt, som egentligen inte handlar om så mycket substantiellt. Det är varken aktuellt med utträde ur EU eller att ersätta socialförsäkringar med medborgarlön. att partiet lägger krut på sånt när klimatet står högt på den politiska agendan, kan man förundras över.
Men så är det och det får vi leva med.

Nu ska debatt handla om hur alkohol är farligare än många andra droger.
Jo, jag vet.

27 februari 2008

Som jag lär.

Så jag lever inte som jag lär, säger du?
Det var ju jävligt intressant att höra från någon som velar runt i självömkansträsket, utan minsta lilla antydan till självkritik.
Jag är inte den du trodde, kanske.
Kanske nöjer jag mig inte med att sitta och längta och minnas.
Kanske sätter jag spelaren på random och låter Cash, Editors, Presley och Lundell flöda fritt i högtalarna. Måhända laddar jag ner en italiensk film och ser den från början till slut. Du vet inte vad jag håller på med.
Jag skulle vilja ta ledigt från uppdraget som allas bästa killkompis på nätet.
Vill ha the real thing.
Så lär jag.

Välkommen hem, Maria.

Maria W konstaterar som de flesta andra att vi är medlemmar i EU och att vi ska jobba där och överallt annars i klimatfrågan. Välkommen hem, Maria. Den gröna rörelsen ska inte göra halt vid gränserna, utan jobba tillsammans världen över.
EU är ett medel.

26 februari 2008

Arbetarklassen har inget fosterland, som Marx sa.

Och idag är det 350 år sedan Skåne blev svenskt.
Dagen efter vaknade folk som vanligt och de flesta slet röven av sig för nån annans vinning och somnade utmattade på kvällen.
Kanske såg dom en flagga vifta gul och blå, istället för röd och vit, men det spelade knappast någon roll.
Överhet som överhet.

Här kommer en låt tillägnad alla nationalister:

Utan titel.

Sitter och lyssnar på Lundell och äter turkisk yoghurt med honung.
Fair trade och därmed svindyrt.
Dofter och samtal dröjer sig kvar i hemmet, men jag sitter här alldeles själv.
En fin vän kommer ut som flata, men det är knappast någon nyhet för mig i alla fall. Hon får kalla sig vad fan hon vill, hon är ändå min bästis.
Och den jag är då. En IOGT-medlem som älskar Christiania och värjer sig mot etiketter av olika slag. Kallar mig såklart nykterist numera och sista fyllan är nio månader gammal, bara häromdan.
Men jag använder inga andra droger heller och det stör mig att droger behandlas så olika i samhället. Och, nej jag föreslår varken att alkohol ska förbjudas eller att narkotika ska tillåtas. Men narkotikan är ett litet problem jämfört med alkoholen i det stora hela. Och narkotikan drabbas av ökad repression, medan alkoholpolitiken liberaliseras. Christiania kallas för drognäste, men vad fan ska vi kalla alla tjusiga bostadsområden där vin och whisky flödar?
Alkoholen är så försåtlig, så grym, så överjävlig, men så otroligt socialt accepterad. Ni tycker att ni kan hantera det, men har ingen aning. Parkbänken är närmre än ni tror. En tragedi bort, bara, sen kan det var du som sitter där nerpissad. Eller så lyckas du hålla fasaden ren ett tag. Utan sprit skulle Anna Sjödin aldrig skrikit jävla svartskalle till den där dörrvakten, utan alkohol skulle underbara Gudrun Schyman aldrig fått utstå all förnedring och rykten som hon fick. Tusentals ungar får sin barndom krossad, tusentals kvinnor misshandlas, lämnas att torka spyor och täcka upp.
Det finns ingen försvar.
Tack för ännu en dag av nykterhet.

25 februari 2008

Ingen kommer undan politiken.

Ungefär samtidigt som Klimax gör sin aktion på Amiralsgatan, sitter jag i möte med svmp-gruppen i tekniska nämnden. Mitt hjärta är helt klart med Klimax, men frågan är om deras är med mig. Ibland känner jag att jag vill ut ur de fina välarvoderade sammanhangen, bort från fina möteslokaler och kallt kaffe, till termosar, banderoller och slagord. Lite både och är det såklart, men ändå.
Förra året vid den här tiden var det uppenbart, vid samma tid som Jagtvej 69 stormades var jag på budgetkonferens på ett snyggt hotell några kvarter därifrån.
Det är så jävla lätt att bli en del av det man ville bekämpa, samtidigt så måste man använda politiska medel och tro att det fungerar.
Det finns inga genvägar.

Att mitt allra privataste blir en dokusåpa i trädgårdslandet gör mig lite arg och ledsen. Men det är inget jag tycks kunna påverka. Det får kosta det som det måste.

24 februari 2008

Feminist/nykterist.

En vän skriver på sin blogg att det inte finns några jämställda män.
Detta efter att ha efterlyst dem/oss ett tag.
Jo, vi finns, men det säljer inte direkt.
Vi är ofta coola att diskutera och flörta med, men de flesta av er vill inte ha oss som vi är, det är bara att inse. Även de som utåt sympatiserar med feminismen står handfallna inför jämställdhet i praktiken, där initiativet ska delas, där hon ska ta för sig lika mycket som han och så dyker det upp en vanlig snäll alfahanne eller en homofob och reaktionär från västgötaslätten, som ni vet var ni har och så faller allt på plats.
Som alkoholistdottern som söker sig till en alkis själv, som hon som går från en misshandlare till nästa, som alla ni som inte tror att alternativet finns på riktigt.

Jag förstår mekanismerna, men det gör mig lite trött att tänka på.

För övrigt har jag gått med i IOGT-NTO.
Dom (vi)sägs ha förlorat tusen medlemmar sen cancersvulsten Åke Green uteslöts.
Jag är en av dom som kommer istället.
Jag är radikal och nykter.
Som fan.

Kicka alla miffon.

Maciej Zaremba slår två flugor i en smäll i DN.
Att samtidigt kunna sänka lärarutbildningen OCH lagstiftning mot diskriminering är godis för somliga och rena orgasmen för Björklund och hans kompisar.
Det är renodlad klasskamp, kan man säga.
Den välmående, väldresserade över- och medelklassen har ett tag nu fått maka på sig lite, lite, för fattiglappar, blattar, homos och andra miffon.
Förlöjliga folk som anmäler kränkningar, ersätt utvecklingssamtal med betyg redan i ettan och återinför katederdisciplinen.
Så slår vi till dom som inte fattar att deras plats är i periferin.
Alliansfrihet ÄR ett fint gammalt svenskt ord.

Lägre än en sjunken båt.

Nä, jag mår bra.
Men att i ett aktuellt ärende, som det heter, vara tvungen att ligga lågt, inte ta initiativ, utan bara vänta, passar mig sällsynt dåligt.
Över sånt vill jag uttrycka en viss frustration.
Denna dag kommer att bli en mycket bra dag, det käner jag på mig.
Nu plockar minstebror och jag fram frukost.
Två dagar i rad har jag ätit vegetariakt. Men i fredags åt vi Kentucky fried chicken. Det väger antagligen upp.

23 februari 2008

Vad fan är hög standard?

Lyssnar på Olle Ljungström och dricker kaffe. Inte lång tid nu, bara jag och du, sjunger han. Äntligen ligger alla ungarna. Och så himlen, bara himlen ser på. Det är inte rätt tid att fundera på vad lycka är för något. Kanske två gröna ögon som ser rakt in i mina på ett sunkigt fik en tidig morgon. Eller en snusande minstebror på golvet, full av drömmar om uppfinningar och legobyggen.
Ute blåser storm, det är bra att ha väggar och fönster om sig.
Hög standard.

21 februari 2008

Broar över till andra sidan

för femtielfte gången tog jag tåget över till Danmark. Provåkte den nya sträckan på metron, ungarna satt längst fram och lekte förare. Vi gick längs Ströget och Strädet, som turister, och kollade in på muséer och KFC. Det är nåt visst att åka över vatten och se båtar passera och känna kylan stiga upp. Och däröver. Finns det egentligen något förutom Christiania som är bättre i Danmark?
Knappast.
Nu sitter jag och lyssnar på en bortglömd tjej som heter Annika, som kunde sjunga den blåaste blues man tänkas kan, innan hon försvann nånstans.
I hennes och min ungdomsstad byggdes en och annan bro.
Jag skrev en svensk text till en sång en gång om att jag skulle ta spårvagnen över älven till andra sidan. Älven bara låg där som en trögflytande grå massa som höll isär det fina centrumet och den proletära ön. I maj ska jag än sjätte gång springa över Göteborgs bägge centrala broar.
Se Vinga åt ena hållet och stenaterminalen åt den andra.
Vatten är mitt element.
Broar leder över till den andra sidan.
Den vi behöver för att kunna spegla oss i vår förträfflighet.

20 februari 2008

Vad en blogg ska handla om.

Makalösa Helene tar upp den eviga frågan om vad en blogg ska handla om genom att säga att hon ibland har god lust att bara häva ur sig saker. Shit, hon får mig att känna mig träffad.
Ibland har jag ju gjort det, som ni vet (hävt ur mig saker, alltså).
Egentligen är det alltid det jag gör, eftersom det jag skriver är just det, som just nu finns i huvudet och vill ut.
Vilket inte är helt sant, efersom jag såklart skyddar människor jag gillar från skada. Skriver inte heller ut namn, inte ens såna som poppar runt i skallen som majskorn i en popkornmaskin. Och aldrig ungarnas, inte ens elaka exets. Man tycker nog på sina håll att jag borde tagga ner pratet om just exet, men vissa saker är så exempellösa att jag bara inte kan hålla dem inne. Börjar hon bete sig vänligt, respektfullt och samarbetsvilligt, så tystnar min kritik.
Och nu: Charie Wilson´s war på datorn.
I morgon har jag semester!

Rosengård tor

Sonen kommer till jobbet och plockar av mig mina nycklar, hela knippan. så när jag ska cykla hem, så får jag...ehum..gå. Promenerar en liten, men inte alltför lång omväg och har det gott i eftermiddagssolen. Sneddar över Pauli mellersta kyrkogård. I minneslunden brinner gravlyktor och folk passerar, men tyvärr ingen jag känner. Anonymiteten i en storstad är både en tillgång och en förbannelse, beroende på tillfälle. Malmös befolkning ökar som bara den, ser jag i tidningen. Framtiden finns i städerna, men det är inget självändamål att Malmö blir så stort som möjligt. Men det är nåt visst med denna stan och det är ett bra betyg att många vill hit.
Sen promenerar jag snabbaste vägen tillbaks till Rosengård. Lite gulligt att namnen på gatorna där är uppkallade efter adliga släkter och landshövdingar. Som en del i en vision om att alla ska ha det bra. Så väljer jag att tolka det. Och Amiralsgatan är väldigt för bred. Kollegorna frågar när vi får spårväg i Malmö. 2010, kanske?

19 februari 2008

Vårpromenad genom Rosengård.

Den här gången går vi inte till Zlatan Court, utan åt ett annat håll, ner mot parken. Även om jag håller med regeringen om att man bör ställa högre krav på SFI-elever, så är det ett jävla tjat om eländets elände härute.
Nu slår blommorna ut och det är streetlife och lek denna sportlovsdag.
Små livsmedelsbutiker saluför frukt och konstiga tyska kex.
Här är mitt hemma, säger den fyraåriga flickan, när vi går in bland låghusen och hennes stora bruna ögon lyser.
Rabatten är fylld av tusenskönor och det finns hopp om livet.

Lära för livet.

Sitter i en av mina trasiga blåa fotöljer och lyssna på Lägg av! som är en samling med göteborgsprogg 1970-80. Den som skriker Lägg av i nationalteaterns gamla låt är ingen annan än ICA-Stig, Hans Moseson. Jag gillar att texterna har en mening och mest av allt gillar jag Motvind, som är sjukt underskattade och bortglömda. Fick plötsligt trevligt sällskap här i hemmet i gårkväll och ord uttalade på skön nordskånsk dialekt vilar fortfarande i mina öron Ja, man ska lära för livet, sjunger motvind, men jag skulle nog säga att man lever så länge man lär sig. The age thing, är inte någon huvudfråga, liksom. Att lite försiktigt lära känna en annan människa är lärorikt och spännande. Dör jag nyfiken, dör jag lycklig.
Och ni, inte ett ord om 9A.
Skolan ska vara kvalitet för ALLA, inte nån jävla DOKUSÅPA.

18 februari 2008

Bara så ni vet.

Såg PS i love you.
Han dör och efterlämnar noter och meddelanden som ska föra henne vidare i livet.
Det är en saga allt för god för att vara sann, skulle Lisa Ekdahl sagt.
Inte ens dom som inbillar sig att det finns en gud uppe i himlen tror längre på sånt i nån högre utsträckning. Vi är dömda att välja.
Och att inte välja, utan bara låta saker ha sin gång, är dessvärre också ett val man får ta ansvar för. I morgon är det vardag och jobb, men idag går till historien som en sån där dag som jag aldrig kommer att glömma, vad som än händer.
Hur jag vet?
Jag bara vet, det är fördelen med att ha levt ett tag, somligt finner omedelbart rätt plats, som pusselbiten som saknades, men som upptäcktes av en slump bakom en hängare i tamburen.
Och vissa sagor är sanna. Bara så NI vet.

17 februari 2008

Äkta skön progg från sjuttiotalet.



Nej, texten är inte ny. Det bara verkar så.

Ni där, tar ingen risk, är varken fågel eller fisk.

Victor Jara skriver i en av sina sånger om dom där som inte vågar ta ställning, som varken är fågel eller fisk. Ibland hejar dom på mig i smyg, som en lite kinky grej, medan livet går vidare. Eller så är de radikala åsikterna en liten assesoar som man plockar fram på fester och i diskussioner. Men att leva en radikal politisk övertygelse i sanning är inte lätt. Det kostar vänner, relationer och gör att man nu och då hamnar utanför gemenskaper man tagit för givna. Man blir anklagad för att vilja ändra på allt, för att första trevliga stämningar och gamla fina traditioner.
Men det får kosta det det måste kosta.
Jag ska i varje given situation kunna se in i mina fyra barns bruna ögon och säga att jag gjorde det som var rätt och att jag hellre gjorde fel än inget alls.

Cykeltur.

Tvingas till en blåsig cykeltur på trasig asfalt ut till exet (det trevliga exet)för att plocka uppp sonens nycklar. Rullar genom i tur och ordning 40-, 50-, 60- och 70-talsområden och tänker på välfärdens vägar och hur lätt det är att rasa ner, men svårt att bygga upp. Det var inte bättre förr, men från 45 och framåt fanns hoppet om en bättre morgondag och redskapen för att bygga. det var nog enklare i den meningen. Men aldrig tillbaka, alltid framåt.
Nu vet vi att mycket blev felbyggt och bortslösat. Men vi fixar framtiden, det finns ett stort hopp här i hemstaden. Men det är fan så komplicerat. Nu handlar det om att avstå och fördela. Om att integrera.
Sonen ger mig nycklarna och jag cyklar hemåt.
Stannar på Brogatan och tar en kaffe för 18 spänn. Det blir billiga krognotor när man är alkoholfri.

16 februari 2008

Springer och sms:ar samtidigt.

Jag kan både springa och sms:a samtidigt. Det är inte illa. Varvet är långt borta där i maj och långt borta är också min toppform. Möter C vid biblioteket och vi uppdaterar oss och fikar bland slamriga ungar och lattemorsornas åbäken till vagnar. C är den jag borde blivit kär i i höstas och någon jag tycker mycket om. Vi är inte särskilt lika, men våra hjärtan drar åt samma håll på en del sätt ändå. Anders drar med mig på quiz och lättöl ute på Kirseberg. Det är en bra bit ner i folkdjupet och vi möter fyllon och sverigedemokrater. Också en del av verkligheten.

Och nu lite healingfeeling...

Hittade en test hos Saga som jag var tvungen att göra.

Here´s the result:

"Livsväg 6, den ansvarsfulla bohemen:
Sexor trivs allra bäst i vackra miljöer där det råder harmoni. Det egna hemmet har en stor betydelse för dem, där tillbringar de mycket tid. En dålig egenskap kan vara att de lägger sig i vad andra gör alltför mycket.

Som sexa är du troligen kreativ och har en förkärlek till konst. Du är duktig på att skapa balans omkring dig, vilket är till hjälp när du samarbetar med andra människor. Att vara den som har stort ansvar har du ingenting emot, och detta tillsammans med att du är så välbalanserad skulle göra dig till en bra lärare. Dessutom har du en röst som tilltalar de flesta. Du är även lojal och avskyr orättvisor. De vänner du har behåller du troligtvis hela livet. För dem ställer du gärna upp om de behöver goda råd.

Du kan vara väldigt moraliserande och ha synpunkter på sådant som du egentligen inte har med att göra. Detta är något som andra kan irritera sig på. Även en viss tendens till oro över småsaker kan vara negativt."

Mäns våld mot kvinnor. Igen.

Här.

Heja Fylking.

Gert Fylking har sagt offentligt att Carola är blåst och borde hålla käften när hon inte sjunger. Usch, så får man inte säga och han har blivit skriftligen varnad av sin arbetsgivare. I mina ögon är Fylking en tönt på många sätt, men att att han står upp och försvarar sina homosexuella vänner mot Carola är bara bra. Man måste våga lite. Hellre råka säga lite för mycket i kampen för det som är rätt och sant, än för lite.
Tycker överlag att folk kommer undan med en massa idiotier med hänvisning till religioner. Åke Green är ett annat paradexempel men också muslimska kollegor och vikarier som inte hälsar på mig med handslag därför att jag fötts med kuk. Snart får det vara slut med daltandet med religionerna. Heja Fylking.

Stronger

Att få landa henna hos em på kvällskvisten efter att ha skickat iväg den sista ungen med en kram (och en försäkran till mamman att hon är en utmärkt förälder, trots att hon arbetar heltid - varför behöver man ALDRIG säga så till en pappa?), är befriande skönt. Burgare, våfflor, sällskap och konsensus om allt som är viktigt i i livet. För det är så det ska vara i vänskap som i kärlek. Man växer inte samman, man möts inte. Man måste vara i samma spektrum från början i det som är väsentligt. Nu blir det inte nånsinn kärlek i traditionell mening mellan mig och em, utan en vänskap som går över det mesta man sett i den vägen. Om exet och jag nånsinn haft en djup värdegemenskap kan man fråga sig. Men vi var väldigt förälskade när vi gick omkring i alingsås och pratade och pratade om livet och det där. Då och senare försökte jag vara den jag trodde hon ville ha, men det fungerar inte på en fläck. Nu sitter jag tillbakalutad under våra samtal och hon kommer inte längre åt mig. Stronger. Det är skönt. Hota du med vårdnadstvist, du kommer inte åt mig längre. Jag är inte tillags, jag är vuxen nu. Anpassning är för kameleonter och jag är människa.

Ingen jävla kärnkraft.

Nej, det är inte kärnkraften som är frälsaren för oss klimatfrustrerade. Gå inte på den enkla. Varför kärnkraft är fel är så jävla basic. Kärnkraften kan här och nu ta livet av oss allihop, det går inte att förneka. Men gör man ändå det, så kan vi påminna om slutförvaring i en berggrund som lever och rör sig, vidrig uranbrytning som ger folk cancer och sårbarhet och säkerhetsrisker. Men bäst av allt, det behövs inte. Vi fixar det ändå och vinner en massa annat i farten. Befolkningarna ökar och ska vi klara försörjningen måste de flesta av oss bo i städer. Då duger det inte att nästan hälften av all mark i stan är upplåten för bilism. Fler hus och parker behövs. Om vi subentionerar lokal produktion av energi och grönsaker, så vinner klmatet dubbelt, eftersom färre lantisar kommer att pendla till stan ovanpå det andra. Lösningarna finns här, bara välj och vraka. Kärnkraft är 1900-tal och samma återvändsgränd som etanol. Bort, det.

15 februari 2008

Läs om oss!

Den som vill läsa en uppsats om en förskola som arbetar integrerat med barn med och utan funktionshinder "i ett invandrartätt område" kan göra det här.
Och, nej, alla och allt har irl andra namn. Yrkestitlarna stämmer dock.

Världsmedborgare, på sant.

Tycker att det är sorgligt att de fattiga delarna av Europa splittras upp i fler och fler stater. Flaggor och nationalsånger hör hemma på idrottstävlingar och arméer hör egentligen inte hemma någonstans. Samtidigt samarbetar man över gränserna som aldrig förr i den rikaste delen av kontinenten. Ingen märker av gränsen mellan Tyskland eller Holland, annat än att skyltarna byter språk. På Balkan och i Östeuropa (utanför EU) måste man muta sig igenom gränskontrollerna. Det är fåfängt och patetiskt och i slutändan livsfarligt med nationalism.
Dags att damma av vår gamla valaffisch: "Gränser, som om dom fanns?"
Utsläppen stannar inte vid gränskontrollerna, inte fattigdom och elände heller.

14 februari 2008

Lite mc-farlig, eller?

Tycker jag ser lite MC-farlig ut på bilden. Skenet bedrar big time. Det är vanliga mesiga jag. Och bilden är tyvärr inte tagen på Vysehrad med utsikt över Vltava, utan floden är der Rhein och staden är Basel, som ligger i Schweiz med gångavstånd till både Tyskland och Frankrike. Ännu en självbild med telefonen. Ibland kan jag tycka att jag är riktigt snygg, men detta är inte ett sånt tillfälle. Pratar med en vän om manlighet, men det är mest jag som pratar. Jag var aldrig den sortens man som stod böjd över en motorhuv. När jag hade mitt sommarhus kände jag pressen att vara en jävla vedhuggare och fixare, men jag ville bara läsa böcker och lyssna på sommar.
Här i hemstaden kan jag vandra på gatorna som en vanlig man, här kräver ingen att jag ska vara nån annan. Berättar jag för föräldrarna på mitt nuvarande jobb att jag har fyra barn och fick det första vid 23, säger dom "jaha", men på mitt förra mitt-i
-stan-akademikerdagis var både det ena och andra sensationellt.
Kontext är väsentligt.

13 februari 2008

Happy valentine.

Långt till Brännö brygga

Satt och sjöng på bussen med ungarna idag, som vanligt.
Kollegan frågade om jag brukade uppträda ute och det var nog nån sorts komplimang, kan man tro. Försöker introducera svenska visor på jobbet.
Det är väl jag eller ingen som skulle lära dom det.
Hos mig har det alltid funnits. Farsan och morsan såg den legendariska turnén med Fred och Cornelis, sen var dom sålda och vi fick vår skärv av det.
Och Taube och Lasse Dahlkvist och vemodigast av alla, Dan Andersson.
Men det är svåra ord för en liten rosengårdsunge, kanske.
Men jag försöker och funderar på varför Bohuslän omsjungs i Brännö brygga, när sagda ö ligger i Västergötland. En bra bit från Rosengård är det.

Maria, det finns så mången roll i vår teater.

Bästa stadsdelspolitikern i min barrio är såklart en av de tre hottaste Malmöborna denna månad (också)tillsammans med fotbollsspelaren med det roligaste namnet och en till. Vota por Maria, por favor. Aqui.

Rubriken är från en John Holm-sång. Inte fel det heller.

12 februari 2008

Inter-rail, min älskade.

Fick en deja-vú nu när jag reste till Schweiz och åter och nu handlar packat och klart om samma sak; om att resa långt med tåg. Som jag gjorde på somrarna, första gången efter nian och sen igen och igen tills exet vägrade att åka med dottern (tyvärr). Det är något särskilt att vakna under stora välvda tak i tyska och franska städer, där det luktar såpa och färskt bröd. Tidiga morgnar i Port-Bou på gränsen mellan Frankrike och Spanien eller bara utsikten över Öresund innan man glider ner i tunneln i Helsingborg. Jag gillar ju själva resan med, tågens stånkande, människor på platserna bredvid, medhavda mackor och konduktörernas skärmmössor.
Ja, jävlar. Den som gör en resa har något att berätta.

Familj?

Säg aldrig mer ordet familj, kd-hycklare.
Säg det ni menar: vit, kristen, svensk heterosexuell tvåsamhet.
Det enkla och självklara att man ska få leva i samma land som älskade partners, älskade ungar är kanske det man trodde familjebegreppet kunde handla om. Men tillsammans med min gamle trätobroder från Malmö kf, Tobias Billström tar ni bort även den rätten. Så hittar vi ett sätt att finansiera vårdnadsbidraget.
Nä, Jesus hade aldrig röstat på kd. Men så var han inte kristen heller.

Min tur i stafetten.

Jag snurrar GAIS-halsduken om mig, drar på jackan från myrorna, hoppar i mina fula gamla skor och funderar på när jag blir som mest klichéartad, ty så lät ju frågan från Ulrika, som jag har att förhålla mig till.
Fan, heller, jag står väl över det där, skulle jag vilja svara.
Det är väl alla andra som är SÅNA.
Men nog är även jag stundtals en vandrande kliché och särskilt när jag låter håret växa. Även om finansministern har en Stureplansvariant på hästsvans, så kunde det bara bara en grön eller på annat sätt radikal politiker som såg ut som jag.
Jag är aldrig särskilt orginell är jag rädd. Och klichéigast blir jag i sällskap av andra politiker. Jag vill tro att det är dom som gör mig sån, men det är ett svagt försvar. Tyskungen får skriva ett epos på temat "Därför får just den sången mig att gråta!". Det är väl orginellt så det förslår?

11 februari 2008

Varningssignal.

Både i går och idag har jag varit sjukt känslosam (även med mina mått mätt).
Och på min gamla dator finns Eva Cassidy och det gör inte saken bättre.
Jag accepterar, men ser varningssignalen. Men oroa er inte, det är sån här jag är. Nåt är det som värker och sliter, men det kommer att visa sig vad.
Och jag är hellre känslosam och bölig än patetiskt manlig och stel.
Ska springa en runda och sen dricka té med emsan.
Vi har somligt att ta igen, låter det som.
Några av de trevligaste kvinnor jag känner i verkligheten eller här är såna som inte föredrar män som partners. Vad i all världen kan det betyda?
Snart måste jag ha klart för mig vilka prioriteringar jag gör inför budgetarbetet i nämnden. Fler träd, förre bilar och mer plats för människor. På riktigt. Snacka kan alla.

10 februari 2008

All or nothing.

Sitter vid gamla datorn, numera inföst i äldstebrors rum. Minstebror sover i sängen bredvid, han är den ende som är kvar och här sover vi lite var vi vill. Utom äldstebror, som ALLTID sover i sin säng när han är här. Men nu är han uppe hos finaste dottern och hälsar på.
På gamla datorn har jag bokmärken till bloggar och sidor som tillhört människor med betydelse för mig. Några som jag inspirerat, men som slutat blogga när vår kontakt brutits, andra som ordnat in sig i ledet efter en utflykt i det gröna.

Nä, jag är inte stark nog att testa och se om jag kan möta någon via nätet igen.
Jag orkar inte, blotta tanken på att vara en slitochslängvara igen ger mig ångest. Att öppna sig för någon för att sedan bara glömmas bort, fungerar inte.
Och öppna mig måste jag, jag funkar inte som halvmesyr.
All or nothing, som Small Faces sjunger.

09 februari 2008

Ensamhet och botemedel.

Makalösa Helene känner inte av någon ensamhet. Hon är att gratulera (menat utan ironi). Ensamhet är väl annars den sjuka man direkt riskeras att drabbas av som ensamstående (hör man ju) eller det tjusigare singel. En skammens sjukdom är det och det blir bara lite lättare av att veta att ensamhet i nominell tvåsamhet är än värre. Fint folk har ett nätverk runt omkring sig och sitter inte mol allena i sin fyrkantiga bostad. Emsans och mina komboplaner är nåt slags åtgärdsprogram mot ensamhet. Att inte vänta på den romantiska kärleken, utan skapa ett platoniskt resonemangsparti, där man delar allt det där praktiska, som är den romantiska kärlekens största gissel och sen ändå har sin egen sovrumsdörrr att stänga inifrån. Med denna bas kan sen romantiken komma och gå som den vill och jag slänger mig kanske inte handlöst i fel famn igen, för att få lite närhet och för att få vara önskad.
Men när och hur blir det av?
Och vilka käppar kan ett hotande ex sätta i hjulet?

Man lever nog allt.

Tog med mig våren tillbaka, hela långa vägen från Basel genom Tyskland.
Basel ligger vid Rhen; det är lite Pragkänsla där med medeltidsstaden, broarna över floden och spårvagnarna som plingar och Pragkänsla är aldrig dåligt.
Det jag sett på resan har bekräftat det jag redan tyckte om hur städer ska byggas hållbart och vackert. Två underbara ögon som la saker och ting på plats om resandeutveckling och djärva spårplaner, lyste upp den kostymgrå tillställningen på Zurichs trafikbolag. Jag har det fortfarande inom mig, det där.
Jag har pendlat mellan gruppkänsla och en inre ensamhet som kan vara fruktansvärt plågsam. Lika med på resan som jag kan känna mig, lika urbota utanför kan jag känna det. Jag kan leva med mig själv, men ibland är kasam helt borta.
Nu är lrdagen sådär vanlig med fotbollsträning och cevapcicilunch. Minstebror har en kompis här och det är skönt och lugnt. Man lever nog allt.

06 februari 2008

So

Pratade länge och väl med Malin innan vi somnade i DB:s sköna sovvagn.
Jag gillar att sova pa tag, men allra mest att komma andra människor nära. Kombinationen är inte dum heller.
Och Schweiz mötte med var och kollektivtrafiksatsningar.
Choklad, gökur och hela kittet. Men det är nogot i detta landet som stör.
Det känns som om det är nogot som döljs, som inte sägs.
Nu väntar jag pa att dragspelsmusiken ska sluta och kaffet bli klart. So.

05 februari 2008

Hastig påhälsning.

Det blir en hastig påhälsning här innan livet går vidare.
Sagor, sånger och sen ett simpass med sonen på Kockums fritid innan jag packar och till slut dunsar ned på tåget klockan 17.42.
Sen ser jag framemot en ljuv sovtågsnatt och väckning i Basel.
Det är nåt visst med det.
Dagen började med taskiga uppkopplingar och radiolyssnande.
På morgonen är det P1 eller lugn musik.
Men helst P1 för jag vill veta, vill hålla koll.
Det som det absolut inte får vara är lokalradion P4:s lagom oförargliga blandning av mainstreammusik och trevlighetsprat.
Det gör mig illamående, för det är så lagom, så oförargligt.
Saker ska beröra. Tammefan.
Vi ses i Schweiz, mina vänner.

04 februari 2008

Hermodsdal ligger i Sverige.

Det stör mig att man tydligen inte vågar säga rakt ut, att det handlar om det som så fint kallas för hedersrelaterad våld, när unga kvinnor faller ner från balkonger. Nä, istället säger polisen att det är en av flera teorier man arbetar efter. Säg som det är, för helvete.
Jag förstår att somliga räddhågsna i media tror att folk i så fall skulle tycka att vi ska täppa till gränserna ännu mer.
Men kommer man fram till en sån slutsats så är nog några ledningar felkopplade nånstans.
På plats i Sverige kan ju några i alla fall lyckas ta sig ur skiten.
Så slutsatsen bör ju vara öppnare gränser.
Och jag får be alla gröna, alla feminister, alla mana-läsare och palestinaschalsbärare att ställa upp här med.
Ingen kallar er rasister för att ni säger som det är: det är inte okej att försöka kontrollera en annan människas liv, kropp eller sexualitet med ord, med hot eller våld.
Det är inte strukturell rasism som slängde ner den där tjejen från balkongen på Hermodsdal, utan manliga släktiangar med felprogrammerade hjärnor.
Traditioner stinker. Big time.
Ingen kontext, inget utanförskap, ingen religion kan försvara en sån sak.
Vårt ansvar är möjligen att vi inte gjort Sverige (jo, Hermodsdal ligger i Sverige)feministiskt än. Men det kan vi ju ändra på.

03 februari 2008

Finaste dottern..

..har en ny blogg

Svänger 180 grader.

Löpningen funkar sådär, trots vårsolen och leende människor vid det blåa sundet. Tänker ut en sång medan jag springer och nynnar den lite lätt. Svänger 180 grader ute vid handikappbadet och tar vägen om Västra hamnen hem. Fascineras i tanken av människor jag stött på som svängt lika starkt i sina omdömen, som jag på min löptur. Som den personen som bjöd in mig som medborgare i sitt land, för att bara några veckor senare sparka en stålskodd känga i mitt bakhuvud, när jag redan låg.
Man ska passa sig för folk med de tydligaste attributen, dom döljer ofta något.
Nyrenoverad småborgelighet är just det, oavsett vilka termer man svänger sig med eller hur många palestinaschalar man hänger om sin hals.
Jag har ganska lätt att umgås med min moderate presidiekollega i nämnden, just därför att jag vet var han befinner sig, vet vad jag kan förvänta mig.
Värre är det med dem som viker ner sig med en gång i diskussioner och låtsas som om dom inte står för det de faktiskt står för.
Nu ska jag duscha och sticka ut en sväng igen.
Hållningslöshet kommer jag aldrg att förstå mig på.

Homosocialitet/heterosexualitet.

Studerar singelminglandet och dejtingvärlden och blir lika nedslagen som alltid.
Gud nåde den som bryter homosocialitet och heterosexualitet. Med några undantag. Efter som den traditionelle mannen är norm, så är det lite fint för en tjej att ha en killkompis och bisexuella vänner berättar att hyperstraighta alfahannar blir kåta när det berättas om att hon minsann kan tänka sig sex med en annan tjej.
Men jag som har flera vänner som "saknar" kuk, blir lätt ifrågasatt. "Du borde träffa dina manliga vänner lite mer".

Män ska vara som en överklass, men privilegierna villkoras väldigt starkt. Kompisar skall vara män. Riktiga män som man kramar och rullar runt med efter ett mål, men som man aldrig får tända på.
Kvinnor ska man uppvakta och dom ska falla för ens charm och alfahannighet.
Det sitter djupare än man tror och allt det där förstärks när man får barn.
Jag vet allt det där, ändå blir jag så besviken så ofta.
Besviken över att folk inte ser mer, ser bakom och djupare.
Och det är också politik.
Såklart.

Pragmatisk?

Kanske dags att bli lika pragmatisk i det privata som i politiken?
Sätta upp realistiska mål och så där.
Men hela grejen med att älska den man får och inte drömma om någonting mer, är så trist. Hela jaja, man vet vad man har, inte vad man får är så resignerat, så praktiskt, så..inte jag.

Och det får jag väl acceptera, då.
Att jag kommer att tro att jag kan få just den där tvillingsjälen vid min sida, just det där jobbet eller den där upplevelsen.

Kommer att tacklas in i sargen igen, kommer att svikas, kommer att...uppleva stunder av hopp och lycka.

02 februari 2008

När solen skiner.

Men när jag kom utanför dörren sken solen och då är det bara att kapitulera och förenas med resten av Malmös vårflow. Finaste Em messade i höjd med sagolekplatsen och vi bokade fika på element. På Södergatan hördes vårsorlet och falafel nr 1 hade fullt upp. Äldstesonen bad om tillträde till hemmet (och om pengar, men det "hörde" jag inte). Jag tar mig genom vad som helst och viker inte ner mig. Särskilt inte när solen skiner.

Medveten förbannelse

Det är ett helvete att inte få lov att fly längre.
Att inte få utse syndabockar, utan att vara tvungen att fejsa varje morgon eller snarare kväll. Att inte vara tillags är också jävligt svårt, men nödvändigt. Nu har det varit några dagar då verkligheten varit väldigt verklig och jag tagit blad från munnen, som man säger och resultatet är att jag får ångest och vill sticka nånstans. trots att jag inte sagt ett ord som jag inte kan stå för eller som inte borde sägas.
Det är som en förbannelse.
Lördagen börjar med självömkan och en ryggsäck fyllt med tegelstenar.

01 februari 2008

Leva som man lär?

Nu lägger kd till att det inte bara ska vara lyckta dörrar, utan också mellan man och kvinna. Vill man veta sanningen om ett parti ska man gå bortanför de slipade presstalesmännen och mediatränade rikspolitiker och landa i städer som Alingsås. Då får man veta vad som egentligen gäller.
Man ska leva som man lär, vet jag, och tror nog att jag lyckas ganska bra.
Men när det gäller kd, sd och såna önskar man ju att dom inte gör det.
Eftersom deras lära går ut på att andra inte ska få leva fritt, så måste att leva som man lär för dem vara att handgripligen hindra blatteälskare, ateister och sexuellt misstänkta att leva fritt.
Att Göran Persson skaffar avdragsgilla pigor är bara för sorgligt.
Om han lever som han lär, är svårt att veta, för vad lär han egentligen?
Jag höll ut och ville respektera Göran P in i det längsta, men nu är det tyvärr borta.

Lappa ihop är skit.

Ett japanskt företag tar 40 000 för att lappa ihop relationer som gått sönder. Satisfaction guaranteed. Dom lyckas säkert. Eva Rusz uttrycker sin tveksamhet och det är nog bra. Hela lappa ihop och jobba på förhållandet-snacket bygger på en och samma sak: att det är fult att vara ensamstående och idealet att äga en annan människa (man) eller ägas (kvinna). Därför finns det piller som gör dig kåt på nån du tröttnat på, därför finns miljoner relationsböcker, därför finns det sociala oskicket parmiddagar. därför får jag stigmat "konstig" och stöts bort av räddhågsna tradionalister.

När ska vi våga vara människor?

För övrigt vill SD i Alingsås meddela att de också vill censurera Serranos utställning. You don´t say?