Man lever nog allt.

Tog med mig våren tillbaka, hela långa vägen från Basel genom Tyskland.
Basel ligger vid Rhen; det är lite Pragkänsla där med medeltidsstaden, broarna över floden och spårvagnarna som plingar och Pragkänsla är aldrig dåligt.
Det jag sett på resan har bekräftat det jag redan tyckte om hur städer ska byggas hållbart och vackert. Två underbara ögon som la saker och ting på plats om resandeutveckling och djärva spårplaner, lyste upp den kostymgrå tillställningen på Zurichs trafikbolag. Jag har det fortfarande inom mig, det där.
Jag har pendlat mellan gruppkänsla och en inre ensamhet som kan vara fruktansvärt plågsam. Lika med på resan som jag kan känna mig, lika urbota utanför kan jag känna det. Jag kan leva med mig själv, men ibland är kasam helt borta.
Nu är lrdagen sådär vanlig med fotbollsträning och cevapcicilunch. Minstebror har en kompis här och det är skönt och lugnt. Man lever nog allt.